De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Mia Frostvide

Under flera år musiktwittrade jag på kontot @Synthlobbyn och gjorde ett försök att täcka in och diskutera allt som kunde tänkas rymmas inom genren elektronisk musik.

I dag känns själva termen närmast daterad, och ambitionen som en typ av avancerat självskadebeteende. Hela grejen med att göra tema-, topp- och årslistor blev lite för mycket ”all work and no play”. Så jag blev ”a dull girl”, och slutade plötsligt lista min musik. Så detta är en tillfällig comeback.

De första fem åren av perioden lyssnade jag ärligt talat på alldeles för mycket musik som ingen borde varken ha gjort eller släppt. Å andra sidan fick det mig att fundera på begreppet ”bra musik” och omvärdera min syn på vad det är. Bra musik kan vara tråkig och dålig musik rolig. Jag blev ofta i diskussioner i samband med mina musikpostningar tillrättavisad om genrer och ofta började samtalen handla om artisterna/bandens image (vem kunde ana den utvecklingen på Twitter?).

Lika ofta som black metal-band förväntas vilja bränna stavkyrkor och hånglar med Satan, förväntas hårdsynthband bestå av uniformsklädda germanofiler som hellre vill äga en stridsvagn än en husvagn.

Lusten till att prata offentligt om musik försvann successivt då allt blev ett slags ställningstagande kring rätt och fel, snarare än kring vad musiken väcker för känslor och betyder för den som lyssnar. Och med det minskade också mitt behov av att lyssna på ”allt” (och bara inom ”min egen” genre).

Jag gillade vid den tiden särskilt hård EBM, så kallad aggrotech/hellectro. Ju mer suspekt och brötigt, desto gladare blev jag. Särskilt pepp blev jag av höra på arga mexikanska små män med pandasminkade ögon när de väste otidigheter på spanska, engelska och tyska.

Men jag var också en stor fan av allt från futurepop till darkwave. Lite gammel-kraut och belgiska body-duos som populariserat talet 242 var förstås självklart. Det mesta gick an. Brittiska djuraffärspojkar med koner på huvudet, slovenska på skoj-nationalister som gjorde filmmusik till en finsk scififilm om nazisterna på baksidan av månen kunde förekomma.

Suspekt instrumentalmusik inspirerade av ritningar över ett postapokalyptiskt Karlstad blandades med mumlig art pop av hipstertjejer med ikonkomplex, dansgolvsfjäskig synthpop av tvålfagra britter och hissmusik för alla våningar ner till helvetet. Soundtrack till jordens undergång ena dagen och finstämd elektronisk naturlyrik av norska röksvampar den andra.

Jag stod lika gärna med 3D-glasögon på Skeppsholmen och tittade på velodromanimationer & överåriga tyska farbröder i självlysande lycradräkter, som jag dansade mig svettig till korstågs-EBM och svenska Star Trek-plojband på gothfestival i Leipzig.

Nu kan jag möjligen hävda att jag minsann såg Kite både i ett tält i Arvika och i ett gammalt slakthusområde med ölkladdigt golv innan de sålde ut Dramaten.

Så hur kom jag ut på andra sidan 10-talet efter att ha fäktat mig fram genom denna djungel av musikintryck? Inte så mycket klokare!

Vad hände med dubstep och häxhouse? Kan det vara så att Depeche Mode verkligen inte gjort en enda låt de senaste tio åren som känns ens vagt intressant? Hur slutade jag älska alla låtar som innehöll ord som blitzkrieg och mädchen in uniform och började lyssna på sydafrikansk electrohiphop och amerikansk sadcore med en lolita som sjunger om att titta på medan hennes pojkvän spelar videogames? Jag vet inte, men jag använder oftare order eklektisk än elektronisk när jag pratar om musik nu för tiden. Det mesta jag lyssnade på har inte åldrats med värdighet så det har jag förmodligen till stor del tvingat mig att glömma.

Av det som blev kvar till soundtracket för mitt tiotal går säkert det mesta att dansa, gråta, hångla, slåss och invadera länder till. Allt handlar om humör och personlighet snarare än om musikens uppviglande inverkan.

Lyssna på hela listan här.

  • Daft Punk, Pharrell Williams, Nile Rodgers ”Get Lucky”
  • M83 ”Midnight City”
  • Robyn ”Dancing On My Own”
  • Crystal Castles, Robert Smith ”Not In Love (Radio Version)”
  • IAMX ”I Come With Knives”
  • Kite ”Wishful Summer Night”
  • Covenant, Necro Facility ”Lightbringer”
  • Owl Vision ”Doomster”
  • Lissi Dancefloor Disaster ”Singing My Heart Out”
  • Lana Del Rey ”National Anthem”
  • ME THE TIGER ”Ambulance Disco Light”
  • Ladytron ”Destroy Everything You Touch”
  • Hurts ”Lights”
  • Pet Shop Boys ”Vocal”
  • Strangers ”Something New”
  • Systraskap ”Wear it like you deserve it (Karin Park Remix)”
  • Florence + The Machine ”Hunger”
  • M83, Susanne Sundfør ”Oblivion”
  • Kate Boy ”Northern Lights”
  • Zola Jesus ”Hikikomori”
  • Curxes ”Creatures”
  • Vile Electrodes ”Empire of Wolves”
  • Full Of Keys ”All the Roses”
  • Henric de la Cour ”Chasing Dark”
  • Psy’Aviah ”Ok”
  • Rein ”(You Call It) Democracy”
  • Die Antwoord ”Xp€n$IV $H1t”
  • Spark! ”Ett Lejon I Dig”
  • Hocico ”Bite me!”
  • Faderhead ”Fistful of Fuck You”

Mia Frostvide är Synthlobbyn.

De 31 bästa låtarna 2010–2019 enligt Joakim Granlund

Eftersom det är en omöjlig uppgift att sammanställa de trettio bästa låtarna från tio år gjorde jag det någorlunda enkelt för mej.

Jag gick igenom mina årslistor för att hitta melodierna som har präglat de sista åren för mig.

Jag hade lika gärna kunnat ta 30 låtar från Zeon Light-släppen, för jag har dels lyssnat på dom så mycket, men också för att det är så oerhört mycket bra musik som jag är väldigt glad för att ha fått möjlighet att få ut på ett eller annat sätt.

Jag hade också kunnat tagit musiken som präglade Psykjunta. Festivalen på Tyrolen i Blädinge som levde mitt liv i tre ljuvliga somrar 2013–2015. Men det var en plats och en tid som lever i minnet på ett annat sätt.

De här 31 (jag vet) låtarna har i många fall varit brända på cd-r-skivor för bilsemestrar, vilket är ett svårslaget sätt att lyssna på musik. Nu när jag funderar på ett nytt bilköp och det saknas cd-spelare i bilarna blir jag rädd för att göra en lista på Spotify är tyvärr (ännu) inte riktigt samma sak om man inte har det starka psyket att hålla sej till 20–25 låtar per lista.

Alla dessa låtar är den bästa låten på olika vis. Just som jag vill ha det.

Lyssna på hela listan här.

  • Angel Olsen ”Unfucktheworld”
  • Ant Wan ”Legend”
  • Ariel Pink ”Bright Lit Blue Skies”
  • Bibio ”Curls”
  • Bill Callahan ”Too Many Birds”
  • Caribou ”Can’t Do Without You”
  • D’Angelo ”Till It’s Done (Tutu)”
  • David Bowie ”Where Are We Now?”
  • Dean Blunt, Inga Copeland ”The Narcissist”
  • Differnet, Unai ”The Evaporites”
  • Dungen ”Marken Låg Stilla”
  • Enhet För Fri Musik ”När Ska Min Själ Finna Ro”
  • FKA twigs ”Two Weeks”
  • Homemade Weapons ”Red Tide”
  • Isan ”Napier Deltic”
  • Jarse ”Korpikuusen”
  • Junior Boys ”You Say That”
  • King Creosote, Jon Hopkins ”Bubble”
  • King Krule ”Dum Surfer”
  • Lambchop ”The Hustle”
  • Laura Mvula ”Green Garden”
  • Motormännen ”ABC-staden (djup version)”
  • Nick Cave & The Bad Seeds ”Jubilee Street”
  • Paddington DC ”Your Time Your Life”
  • Rihanna, Drake ”Work”
  • Skeppet ”Längre Bort”
  • Sleaford Mods ”Tied Up in Nottz”
  • Slug † Christ ”Don’t Understand”
  • Teenage Fanclub ”Baby Lee”
  • Wild Beasts ”Wanderlust”
  • Yung Lean ”Red Bottom Sky”

Joakim Granlund var en av grundarna av Psykjunta och driver Zeon Light.

De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Patrik Hamberg

Under 2010-talet har Spotify hjälpt mig att stirra djupare in i min egen musikaliska navel.

Det har gjort att jag nästan helt tappat kontakten med gitarrbaserad musik, oavsett om den drar mot pop eller rock. Sakta men säkert har mitt lyssnande blivit mer och mer fokuserat på hiphop, soul och funk. Även om jag upplever det som en personlig trend verkar det stämma någorlunda med omvärlden. Hiphopen och dess influenser har dominerat 2010-talet på topplistorna.

Ett par tre låtar som jag ville ha med på listan har försvunnit från Spotify (till exempel Sjukstugans ”Smutsa ner”). Några låtar, ”Uptown Funk” och ”Happy” till exempel, som jag lyssnat flitigt på under 10-talet har jag eller omvärlden lyssnat sönder så de fick stanna utanför av den anledningen.

För att göra urvalet något enklare valde jag direkt bort de låtar som inte doftade åtminstone lite funk. All gitarrbaserad musik åkte med andra ord raka vägen ner i papperskorgen trots att jag gillat band som Les Big Byrd, Bäddat för trubbel och Torture Division lika mycket som alla andra. Men det är trots allt funken som styr mina steg. Det måste höras.

Här kan du lyssna på hela listan.

  • Kendrick Lamar ”King Kunta”
  • Joey Bada$$ ”No. 99”
  • Nas, Kanye West ”Cops Shot The Kid”
  • Rikard ”Skizz” Bizzi, Timbuktu, Eye N’I ”Kärlek, funk & solidaritet”
  • Dim Out ”Förort”
  • Kendra Foster, Kelvin Wooten ”Promise to Stay Here”
  • Frank Ocean ”Thinkin Bout You”
  • Anderson .Paak ”The Bird”
  • D’Angelo ”Really Love”
  • Janelle Monáe ”Make Me Feel”
  • Georgia Anne Muldrow ”Personal”
  • Big Boi, Gucci Mane ”Shine Blockas”
  • Rapsody, D’Angelo, GZA ”Ibtihaj”
  • G&D, Georgia Anne Muldrow, Declaime, Aloe Blacc, LaToiya Williams, Ms. Dezy ”Smile”
  • Lady Wray ”Smiling”
  • Aloe Blacc ”I Need A Dollar”
  • Sharon Jones & The Dap-Kings ”Window Shopping”
  • Charles Bradley ”Strictly Reserved for You”
  • Erykah Badu ”Window Seat”
  • Neneh Cherry, The Thing ”Cashback”
  • Michel Dida, Sabina Ddumba, Cherrie, Seinabo Sey, Mapei, Silvana Imam ”Höru Mej Bae (Remix)”
  • Erik Lundin ”Annie Lööf”
  • Silvana Imam, Beatrice Eli ”Shhh”
  • Cleo, Adam Tensta, Broke n Tipsy ”Lika Bra”
  • Beyoncé, JAY-Z ”Drunk in Love”
  • Snoh Aalegra ”Find Someone Like You”
  • Leon Bridges ”Bad Bad News”
  • Amindi, Tessellated, Valleyz, Popcaan, Kranium ”Pine & Ginger (Remix)”
  • Wiley, Stefflon Don, Sean Paul, Idris Elba ”Boasty”
  • Lizzo ”Juice”

Patrik Hamberg var en av grundarna av dagensskiva.com och skriver i dag sporadiskt på funken.se.

De 27 bästa låtarna 2010–2019 enligt Peter Lindberg

Min årstiondebästalista ser ut som den gör för att jag under årtiondets första år läste något som inte nödvändigtvis hade något att göra med musiklyssnande. Det var något om hur vi med stigande ålder tenderar att bli allt mindre öppna för det som är nytt. Jag närmade mig förvisso 40 men kände ingen ångest inför åldrandet. Däremot skrämde mig tanken på att bli mindre mottaglig för nya intryck. Det var något jag aktivt ville bekämpa.

Nästan som en rekyl på denna insikt så slogs jag av att min musikkonsumtion hade stagnerat. Om jag via Last.fm tittar på statistik från 00-talet så var det huvudsakligen samma artister jag lyssnade på år efter år. Flera hade jag lyssnat på sedan 90- eller 80-talet.

Jag började att mata på med ny musik eller sådan som var ny för mig. Nya genrer. Nämnda Last.fm hjälpte mig både att utforska subgenrer och artister inom dessa, samt att rekommendera mig fler utifrån de jag fäste mig vid. Jag använder fortfarande denna fantastiska tjänst, trots att Spotify Discover Weekly delvis automatiserar mitt musikupptäckande.

Det finns ett par artister och band på min 10-talslista som jag har lyssnat på i decennier: PJ Harvey, Mogwai, Daft Punk. I övrigt är det sådana från min egenuppblåsta filterbubbla. Jag kör lite Discover Weekly, jag får tips av någon, jag läser om musik och provlyssnar, jag plockar in förslag från Last.fm, jag fäster mig vid vissa saker, algoritmerna influeras.

Hur min lista hade sett ut om jag inte hade förändrat mitt musiklyssnande kan jag inte veta. Jag har försökt att bredda mig, såväl bakåt i musikhistorien som genom att lyssna på det nya som släpps. Vid slutet av 00-talet hade Last.fm loggat ungefär tvåtusen unika artister. Nu när jag skriver detta är siffran 7590. Det säger kanske inte så mycket om hur väl jag har kunnat diversifiera mitt lyssnande. I slutänden så hänger det på vilken musik jag fäster mig vid: även om jag matar på med ett bredare flöde musik så kanske det ändå inte breddar min smak.

Hursomhelst, det här är en lista där jag har valt den musik som jag fortfarande går i gång på. Dessutom så har jag försökt välja sådant som jag tror kommer funka för mig även en bit in på nästa decennium. Det blev tjugosju stycken när jag bestämt mig för att inte ta med fler spår av en artist.

Jag har inte försökt välja musik som jag tycker är representativ för decenniet eller som har varit av betydande för musikhistorien. Inuti min filterbubbla så kan jag inte riktigt avgöra det.

Jag har inte heller rankat spåren, så ordningen är en som jag tycker funkar att lyssna på från början till slut.

Här är min lista, jag hoppas att du upptäcker något du gillar där.

  • WU LYF ”Summas Bliss”
  • Frank Ocean ”Ivy”
  • Feu! Chatterton ”Côte Concorde”
  • Kate Tempest ”Europe Is Lost”
  • Mogwai ”Death Rays”
  • Säkert! ”Dian Fossey”
  • Alex Ebert ”Truth”
  • Dolce ”Vårvisa”
  • Vasas flora och fauna ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen”
  • Foxygen ”Cosmic Vibrations”
  • Daft Punk ”Within”
  • Shabazz Palaces ”A treatease dedicated to The Avian Airess from North East Nubis (1000 questions, 1 answer)”
  • Digits ”Love Is Only Affection”
  • Bowerbirds ”This Year”
  • PJ Harvey ”In The Dark Places”
  • Andrew Bird ”Manifest”
  • Connan Mockasin ”It’s Choade My Dear”
  • First Aid Kit ”When I Grow Up”
  • Alex Cameron ”Take Care of Business”
  • Odd Beholder ”Landscape Escape”
  • SKYGGE ”Magic Man”
  • Anika ”Yang Yang”
  • Kevin Morby ”Hail Mary”
  • This Is The Kit ”Waterproof”
  • Timber Timbre ”Black Water”
  • Ólafur Arnalds, Nils Frahm ”20:17”
  • Bass Drum of Death ”Get Found”

Peter Lindberg utvecklar mjukvara för konsultbyrån Fleecelabs.

Trettio bästa från 201*

Jag ska skriva så lite som möjligt om mina våndor inför processen men vill ändå ha fört till handlingarna att det var svårt att välja. Jag ville bara ha en låt per artist och att välja en låt från en artist som släppt fyra av mina favoritskivor de senaste tio åren är inte helt trivialt.

Det finns självklart ingen objektivitet när man plockar ut en sån här lista, det hoppas jag vi alla är eniga om. Ibland har en låt valts för att det är låten jag tycker mig minnas att jag gillade på en platta jag lyssnade på för nästan tio år sedan. Hur jämför man en sån låt med något som går på het rotation december 2019?

Så här blev det i alla fall.

Det är mycket svenskt på listan, det har så klart en del att göra med att jag sitter i Sverige och har ett särintresse av den svenska scenen men också för att 2010-talet har varit ett helt enastående decennium för svensk doom, sludge och stoner. Band som Domkraft, Graveyard, Mammoth Storm, Monolord och Vokonis har gjort stort avtryck internationellt, det är svårt att inte vilja hedra detta. En dominans vi inte sett sen den tidiga svenska dödsmetallvågens dagar.

Några specialomnämnanden:

Beastwars ”Storms of Mars”
Att välja en låt med Beastwars är omöjligt. Nyazeeländarna har släppt vad jag ser som fyra av de allra bästa albumen under tiotalet. Enastående jämn kvalitet. Egentligen borde någon låt från andra albumet Blood Becomes Fire kanske fått representera, men det finns en sån ursinnig desperation och ångest i sångaren Matt Hydes insats på den här låten som inspirerats av hans insjuknande i cancer att det är svårt att inte drabbas.

Batushka ”Yekteniya III”
Egentligen vill jag rekommendera att man lyssnar på hela plattan Litourgiya i ett svep, som en låt. Så att spår 3 valdes ut är mer ett slumpens verk än något annat. Det är en på många sätt unik platta, både genom sitt innehåll men även på grund av den uppslitande rättighetskonflikten som tog vid. Jag vet inte om någon av de grupper som uppstått ur kapsejsandet någonsin kommer släppa en skiva som Litourgiya igen. Förmodligen inte.

Yob ”Before We Dreamed of Two”
Jag har knappt lyssnat på Yob sen Atma släpptes, men de är ett av tiotalets bästa band och både jag och du som läser borde lyssna mer på dem.

Med tiotalet blev, i alla fall i den mån jag sett en trend, Epic Doom och Death Doom svagare och mer sällsynt medan stoner och sludge växte sig starkare. Särskilt på den svenska scenen. Värt att notera också är att det är stoner nästan helt utan drogreferenser, vilket kan tyckas en självmotsägelse men det funkar ypperligt bra.

Fuzztrenden höll sig stark under det gångna årtiondet. Band som Blood Ceremony, Graveyard och Uncle Acid and the Deadbeats skapade ny musik med ett ankare kvar i sextio- och sjuttiotalen, helt utan att låta mossiga.

Spotify-formatet har begränsat utvalet något och jag har inte fått med så mycket band från de scener som vuxit under åren. Singapores Marijannah och Azerbajdzjans Pyraweed får representera den allt större mängd riktigt bra band som inte kommit från Europa eller något av Amerikorna.

Med det sagt, här är min lista. Jag hoppas ni ska finna den inte helt uppåt väggarna. Eller att ni finner den skogstokigt fel och blir upprörda. Vilket som funkar faktiskt.

Här kan du lyssna på hela listan.

  • Graveyard ”Ain’t Fit To Live Here”
  • Marijannah ”All Hollows’ Eve”
  • Ahab ”Antarctica the Polymorphess”
  • Beastwars ”Storms of Mars”
  • Dold Vorde Ens Navn ”Blodets Hvisken”
  • Firebreather ”Our Souls, They Burn”
  • Signo Rojo ”Märkvärdig”
  • Mammoth Storm ”Raven Void”
  • Dödaren ”The Wave”
  • Blood Ceremony ”Loreley”
  • Novarupta, Martin Wegeland ”Ourang Medan”
  • Domkraft ”They Appear to Be Alive”
  • Black Pyramid ”Mercy’s Bane”
  • Monolord ”Audhumbla”
  • Sleep ”Giza Butler”
  • Conan ”Foehammer”
  • Batushka ”Yekteniya III”
  • Heavydeath ”The Stone Speaks at Winter”
  • Doppälgängär ”Aokigahara (Sea of Trees)”
  • Panopticon ”Black Soot and Red Blood”
  • Evoke thy Lords ”Cause Follows Effect”
  • Pyraweed ”Flight of the Mind”
  • Spelljammer ”From Slumber”
  • YOB ”Before We Dreamed of Two”
  • Usnea ”Random Cosmic Violence”
  • Hexgrafv ”1347”
  • Uncle Acid & The Deadbeats ”Ritual Knife”
  • Katatonia ”Don’t Tell a Soul”
  • OM ”State of Non-Return”
  • Cult Of Luna ”Lay Your Head to Rest”

Doomlobbyisten Harald Frostvide är ena halvan av radioprogrammet Trigger

Pelles 10-tal

2008 lanserades Spotify. Samma år startade jag dagensspotifylista.net för att kunna spara och hitta de musiklistor jag delade med mig av på Twitter. Efter hand bjöd jag in vänner att dela med sig av sina egna spellistor på olika teman på sajten.

När tidningen Novell samlade sina favoritlåtar från nollnolltalet valde vi att haka på och sammanställda våra egna favoritlistor. Men på den tiden levde bloggvärlden och de flesta publicerade sina listor på sina egna bloggar, som Jonk gjorde.

Efter nollnolltalet gick vi bakåt i tiden och listade 90-talets bästa låtar också.

Nu när det har gått tio år är det dags igen. Några gamla skribenter och några specialinbjudan tyckare delar med sig av favoriterna som släppts från och med 2010 till och med 2019.

De som delar med sig av en titt tillbaka på de tio senaste årens musikutveckling:

Jag uppdaterar listan efter hand som vi publicerar fler inlägg.

För min egen lista har jag satt upp liknande regler som förra gången. Det får bara vara en låt per artist, listan är sammanställd så att den ska funka att lyssna på i ett streck, alltså ett antal temasjok och inga tvära kast mellan olika genrer. Jag har dessutom valt bort covers men till skillnad från förra gången listat remixer.

Förra gången vi gjorde det här följde vi Novells mall och listade 100 låtar var, men sedan dess har årslistorna på dagensspotifylista.net följt mallen från Jonas Nordströms Topp 30-listor så i år har vi (försökt) hålla oss till 30 låtar var.

Lyssna på hela listan här.

Några tydliga teman kan ses i listan: drum ’n’ bass har inte varit starkare sedan Goldies ”Inner City Life”, house och rave har inte varit mer nostalgiskt sedan The Streets ”Weak Become Heroes”, dödsmusiken har inte varit starkare sedan Mozarts ”Requiem”.

Det går inte att lyssna på ”Stadium status” utan att vilja sjunga med i fuck off-glädje, ”F.A.S” är som en gatsten genom luften i musikalisk form, ”Tidigt nittiotal” får mig att vilja gråta av nostalgi trots att jag inte gjorde samma resa som Andreas Mattsson, Dennis Lyxzén borde inte få lov att sjunga på något annat språk än svenska och varje gång man kan ha med ett nästan sju minuter långt epos om en ockult vetenskapsman som jobbade med det amerikanska rymdprogrammet ska man ta den chansen.

  1. Anton Kristiansson ”Din alltid alltid (Alexander Palmestål remix)” (2013)
  2. Jamie xx ”All Under One Roof Raving” (2014)
  3. Burial ”Rival Dealer” (2013)
  4. The 2 Bears ”Heart of the Congos” (2012)
  5. Newkid ”Stadium status” (2011)
  6. Lorentz & Sakarias ”Sommarsnö” feat. J.J. (2012)
  7. Max Peezay ”F.A.S” feat. Jeff (2012)
  8. Rein ”Concrete Jungle” (2016)
  9. Kindness ”Who Do You Love (Wolfgang Voigt GAS Mix)” feat. Robyn (2016)
  10. Moby ”Like a Motherless Child (Atlaxsys Remix)” (2018)
  11. Andreas Mattsson ”Tidigt nittiotal” (2016)
  12. Tegan and Sara ”100x” (2016)
  13. Leonard Cohen ”You Want It Darker” (2016)
  14. bob hund ”Åh Döds” (2013)
  15. Thåström ”Old Point Bar” (2017)
  16. Ossler ”Helsingborg” (2017)
  17. Ride ”Catch You Dreaming” (2018)
  18. Slowdive ”Don’t Know Why” (2017)
  19. School ’94 ”My So Called Life” (2016)
  20. Tysta Mari ”I natt” (2013)
  21. Markus Krunegård ”Askan är den bästa jorden” (2012)
  22. INVSN ”Ner i mörkret” (2013)
  23. Mattias Alkberg ”Skända flaggan” (2013)
  24. Ismen ”Svennestyle” (2014)
  25. 1987 ”Vit häst” (2015)
  26. Breton ”Edward the Confessor” (2012)
  27. Moderat ”Running” (2016)
  28. Swans ”Lunacy” (2012)
  29. The Claypool Lennon Delirium ”Blood And Rockets (Movement I, Saga of Jack Parsons – Movement II, Too The Moon)” (2018)
  30. Motormännen ”ABC-staden (djup version)” (2014)
  • 2010: 0
  • 2011: 1
  • 2012: 6
  • 2013: 6
  • 2014: 3
  • 2015: 1
  • 2016: 7
  • 2017: 3
  • 2018: 3
  • 2019: 0

Alla utgivningsår är hämtade från Spotify.

Jag passade också på att lista årtiondets bästa album, även om jag inte lyssnar lika mycket på album längre utan mer atomiserat på enskilda låtar.

  1. Lorentz & Sakarias ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast” (2012)
  2. In The Nursery ”Blind Sound” (2011)
  3. Drab Majesty ”The Demonstration” (2017)
  4. Public Service Broadcasting ”Every Valley” (2017)
  5. New Model Army ”Between Dog and Wolf” (2013)
  6. INVSN ”INVSN” (2013)
  7. Moderat ”II” (2013)
  8. Gidge ”LINLNN” (2017)
  9. Andreas Mattsson ”Solnedgången” (2016)
  10. Nick Cave & The Bad Seeds ”Skeleton Tree” (2016)

Lyssna på hela listan här.

De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Jonk

Det senaste decenniet har varit det där jag både har mått som sämst och som bäst. Jag har skiljt mig, för att sedan hitta den stora kärleken. Utöver det har jag slutat vara anställd och driver i stället ett eget företag på heltid. Nu känns allt bättre än någonsin. Jag har hittat min plats i allt på något sätt. Kommit hem liksom.

Musikmässigt tror jag att denna berg- och dalbana märks. Jag funderade ett tag på vem som skulle vilja lyssna på min blandning av electro, visor, pop, industri och metal. Men det finns väl fler där ute som tänker att bra musik är bra musik. Bra musik saknar genregränser.

Lucy Dacus ”Night shift” kan vara en av världens bästa låttexter med tillräckligt många smarta, snygga och berörande rader för att fylla ett helt album. Henne såg jag live på fantastiska Plan B. En konsertklubb på ökända Norra Grängesbergsgatan du måste besöka när du är i Malmö.

Trentemøller avslutade första konserten jag var på med denna husgud med låten ”Silver Surfer, Ghost Rider Go!!!”. Konserten på Grå Hal i Christiania var också slutet på turnén för albumet ”Into the great wide yonder”. Albumet tog Trentemøller i en mer akustisk riktning som på många sätt verkar ha påverkat electro-scenen. Vilket kan höras hos Weval och Polynation som också finns med på listan.

Ministry gjorde sitt första riktigt bra album sedan ”Psalm 69” (1992) och Kvelertak visade att norsk metal hade massor med trick i rockärmen.

Aurora och Findlay såg jag på North Side, en helt fantastisk festival som alla borde åka på!

Jag fick också se LCD Soundsystem, vilket jag har längtat efter i tio år, och de spelade som om deras liv stod på spel. Det var helt klart en av det bästa spelningar jag någonsin har varit på.

Sista låten på listan kommer från årtiondets bästa serie: Dark. Se den om du inte har gjort det.

I wish I found you sooner

I could’ve loved you longer

In The Valley Below ”Hymnal”

Här kan du lyssna på hela listan.

  1. Lucy Dacus ”Night Shift”
  2. Weval ”You Made It (Part II)”
  3. trentemøller ”Silver Surfer, Ghost Rider Go!!!”
  4. Phoebe Bridgers ”Funeral”
  5. In The Valley Below ”Hymnal”
  6. Made in Heights ”Murakami”
  7. Ministry ”Wargasm”
  8. Kvelertak ”Evig Vandrar”
  9. Viagra Boys ”Research chemicals”
  10. Polynation ”Toba”
  11. HVOB, Winston Marshall ”The Blame Game”
  12. AURORA ”Runaway”
  13. Rangleklods ”Young And Dumb”
  14. Findlay ”Off & On”
  15. Kill J ”Bullet”
  16. VETO ”Battle”
  17. Hozier ”Arsonist’s Lullabye”
  18. Marian Hill ”Lips”
  19. Ruelle ”Madness”
  20. Sylvan Esso ”H.S.K.T. (Extended Mix)”
  21. Todd Terje ”Delorean Dynamite (Disco Mix)”
  22. Hjärta ”Snälla, Håll Käft”
  23. LCD Soundsystem ”Dance Yrself Clean”
  24. Battle Tapes ”Last Resort & Spa”
  25. Big Thief ”Paul”
  26. K.Flay ”Blood In The Cut (Seattle Sessions)”
  27. AV AV AV ”Total Recall”
  28. Mountain Man ”Rang Tang Ring Toon”
  29. Agnes Obel ”Familiär”
  30. Soap&Skin ”Me And The Devil”

Jonk är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Björn Olofsson

Julia Holter, Knifeworld och These New Puritans höll progressiva rockens fana högt, White Fence, Amen Dunes och Cheval Sombre sammalunda för psykedelian. Klassisk skånsk rock med Bo-Dogs och Bäddat för trubbel, Ezra Furman blir en briljant Bobbo Viking för 2020-talet, rocken lever.

Här kan du lyssna på hela listan.

  1. Arctic Monkeys ”Tranquility Base Hotel & Casino”
  2. Franska Trion ”Harry Belafonte”
  3. These New Puritans ”V (Island Song)”
  4. Bäddat För Trubbel ”Från Afterwork Till Lillördag”
  5. Ezra Furman ”Suck the Blood from My Wound”
  6. Bill Fay ”War Machine”
  7. White Fence ”Breathe Again”
  8. Michael Kiwanuka ”Cold Little Heart (Radio Edit)”
  9. Belbury Poly ”My Hands”
  10. Adele ”Don’t You Remember”
  11. Father John Misty ”Pure Comedy”
  12. Tame Impala ”Nangs”
  13. Rihanna ”James Joint”
  14. Cheval Sombre ”Walking In The Desert”
  15. Steve Treatment, The NoMen ”Biking”
  16. Bo-Dogs, Nisse Hellberg ”Hey, Mr. Oil Drop Man”
  17. Ryley Walker ”22 Days”
  18. Knifeworld ”This Empty Room Once Was Alive”
  19. Sun Kil Moon ”Ben’s My Friend”
  20. David Bowie ”Blackstar”
  21. Radiohead ”Decks Dark”
  22. Sneaky Feelings ”Someone Else’s Eyes”
  23. Tortoise ”Hot Coffee”
  24. Low ”Nothing But Heart”
  25. Jenny Hval ”That Battle Is Over”
  26. Julia Holter ”How Long?”
  27. Leonard Cohen ”You Want It Darker”
  28. slowthai ”Nothing Great About Britain”
  29. Chris Cohen ”Inside a Seashell”
  30. Ariel Pink ”Put Your Number in My Phone”

Björn Olofsson är expert på 1970-talets skånska skivbutiker.

Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Låtar som betydde lite extra för Niclas Holmqvist 2010–2019

Jag fastnade i uppgiften att välja ut de bästa låtarna från de senaste tio åren. Det vet jag ingenting om. Jag lyssnar inte på det sättet, inte analytiskt, jämförande och betygsättande. Däremot kan jag analysera de låtar som fastnar och betyder något för mig, för att inte tala om de låtar som jag starkt ogillar. Varför gillar jag dem? Varför är de skitdåliga? Men det tänker jag inte göra, utan här presenterar jag raskt listan med 36 låtar som betydde lite extra 2010–2019.

Eller raskt förresten.

Mycket av mitt lyssnande genom åren har cirklat runt livespelningar. Jag går kanske inte på jättemånga, men lyssnar mycket inför dem och efter dem. Gräver och letar vidare. Eftersom väldigt många av de konserter jag har sett de senaste tio åren har varit med band som hade sina storhetsperioder för mer än tjugo–trettio år sedan och inte släppt någon ny musik sedan dess, så får de inte vara med på listan. Här finns bara musik som gavs ut under 2010–2019. Däremot syns associationer och nätverk.

Livekonserter 2010–2019

Bob hund (x2), Swans (x3) och Michael Gira (solo), Killing Joke (x2), Current 93 (x2), Laurie Anderson (äntligen), Psychic TV/PTV3, The Jesus and Mary Chain, Union Carbide Productions, Pixies (x2), Sparks (x2), Madness, Peter Murphy (Bauhaus 35, lysande), Peter Murphy (Bauhaus 40, värdelös), Fields of the Nephilim (urtrist), DAF, KMFDM, Nitzer Ebb, Die Krupps, Laibach (x3), Kraftwerk, Skinny Puppy, Gary Numan, OMD, Einstürzende Neubauten (x2), Blixa Bargeld, David Eugene Edwards & Alexander Hacke, My Bloody Valentine (med nytt album), Sophia (sångaren från fantastiska The God Machine), Detroit Cobras, Mogwai (Atomic), Sigur Rós, Svenska Akademien (comebackturné), The Knife (avskedsturné), Madonna (!), Dead Can Dance (Barcelona, fantastisk) och Dead Can Dance (Prag, sådär) och en allra sista konsert med Freddie Wadling. 

Men det där är ju bara gammal musik! Såg du inget nyare? Jodå … Boris, Chelsea Wolfe, Myrkur, Blood Red Shoes, King Dude och Sólstafir.

Någonstans där växte listan fram. Lite gammalt, lite nytt. Vad saknas? Ordkonstnärer på olika språk. Svenska band som staplar ord och fraser och berättar om den samtid som jag växt upp i och fortfarande lever med. Mörka berättelser och depression. Dystopier och politisk uppgivenhet. Visionärer som gärna gör konceptplattor (jag älskar konceptplattor) och/eller kryddar med ritualmagi. Starka kvinnliga röster och erfarenheter. Och så Maynard James Keenan i olika kostymer.

Två av decenniets bästa plattor släpptes 2016, Kate Tempests ”Let the eat Chaos” och Kiss the anus of a black cats ”To live vicariously”, men jag hittade dem inte förrän 2019.

Och varför betydde de här låtarna lite extra för mig då? Nej, orkar faktiskt inte gå in på det, tänker gå in i 2020. Fråga mig någon gång i stället.

Här är listan.

  1. Sólstafir ”Ótta”
  2. Bob Hund ”Det överexponerade gömstället”
  3. Kent ”La Belle Epoque”
  4. Mattias Alkberg ”Dementorerna”
  5. Den svenska björnstammen ”Vart jag mig i världen vänder”
  6. Trentemøller ”My Dreams”
  7. Hypnopazuzu ”Magog at the Maypole”
  8. Nick Cave and the Bad Seeds ”Girl in Amber”
  9. Leonard Cohen ”You Want It Darker”
  10. Kiss the anus of a black cat ”To Live Vicariously”
  11. Jane’s Addiction ”Irresistible Force”
  12. A Place to Bury Strangers ”You are the one”
  13. Stromae ”Formidable”
  14. Puscifer ”Tumbleweed”
  15. The Dead Weather ”The Difference Between Us”
  16. Madness ”The Liberty of Norton Folgate”
  17. The Specials ft. Saffiyah Khan ”10 Commandments”
  18. Einstürzende Neubauten ”Der 1. Weltkrieg (Percussion Version)”
  19. PJ Harvey ”On Battleship Hill”
  20. Kate Tempest ”Europe is Lost”
  21. M.I.A. ”Borders”
  22. Holly Herndon ”Eternal”
  23. Myrkur/Chelsea Wolfe ”Funeral”
  24. Chelsea Wolfe ”Carrion Flowers”
  25. Jennie Abrahamson ”To the water”
  26. Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetet ”Kuken II”
  27. True Moon ”Sisters in Arms”
  28. Panda Da Panda ”Spegelen”
  29. Hurula ”Järnvägsbron”
  30. Anna von Hausswolff ”Mountains Crave”
  31. Swans ”Eden Prison”
  32. Pere Ubu ”The Road Ahead”
  33. Covenant ”The Road”
  34. A Perfect Circle ”The Doomed”
  35. TOOL ”Invincible
  36. Jinjer ”Pisces”

Niclas Holmqvist är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.