Pelles 10-tal

2008 lanserades Spotify. Samma år startade jag dagensspotifylista.net för att kunna spara och hitta de musiklistor jag delade med mig av på Twitter. Efter hand bjöd jag in vänner att dela med sig av sina egna spellistor på olika teman på sajten.

När tidningen Novell samlade sina favoritlåtar från nollnolltalet valde vi att haka på och sammanställda våra egna favoritlistor. Men på den tiden levde bloggvärlden och de flesta publicerade sina listor på sina egna bloggar, som Jonk gjorde.

Efter nollnolltalet gick vi bakåt i tiden och listade 90-talets bästa låtar också.

Nu när det har gått tio år är det dags igen. Några gamla skribenter och några specialinbjudan tyckare delar med sig av favoriterna som släppts från och med 2010 till och med 2019.

De som delar med sig av en titt tillbaka på de tio senaste årens musikutveckling:

Jag uppdaterar listan efter hand som vi publicerar fler inlägg.

För min egen lista har jag satt upp liknande regler som förra gången. Det får bara vara en låt per artist, listan är sammanställd så att den ska funka att lyssna på i ett streck, alltså ett antal temasjok och inga tvära kast mellan olika genrer. Jag har dessutom valt bort covers men till skillnad från förra gången listat remixer.

Förra gången vi gjorde det här följde vi Novells mall och listade 100 låtar var, men sedan dess har årslistorna på dagensspotifylista.net följt mallen från Jonas Nordströms Topp 30-listor så i år har vi (försökt) hålla oss till 30 låtar var.

Lyssna på hela listan här.

Några tydliga teman kan ses i listan: drum ’n’ bass har inte varit starkare sedan Goldies ”Inner City Life”, house och rave har inte varit mer nostalgiskt sedan The Streets ”Weak Become Heroes”, dödsmusiken har inte varit starkare sedan Mozarts ”Requiem”.

Det går inte att lyssna på ”Stadium status” utan att vilja sjunga med i fuck off-glädje, ”F.A.S” är som en gatsten genom luften i musikalisk form, ”Tidigt nittiotal” får mig att vilja gråta av nostalgi trots att jag inte gjorde samma resa som Andreas Mattsson, Dennis Lyxzén borde inte få lov att sjunga på något annat språk än svenska och varje gång man kan ha med ett nästan sju minuter långt epos om en ockult vetenskapsman som jobbade med det amerikanska rymdprogrammet ska man ta den chansen.

  1. Anton Kristiansson ”Din alltid alltid (Alexander Palmestål remix)” (2013)
  2. Jamie xx ”All Under One Roof Raving” (2014)
  3. Burial ”Rival Dealer” (2013)
  4. The 2 Bears ”Heart of the Congos” (2012)
  5. Newkid ”Stadium status” (2011)
  6. Lorentz & Sakarias ”Sommarsnö” feat. J.J. (2012)
  7. Max Peezay ”F.A.S” feat. Jeff (2012)
  8. Rein ”Concrete Jungle” (2016)
  9. Kindness ”Who Do You Love (Wolfgang Voigt GAS Mix)” feat. Robyn (2016)
  10. Moby ”Like a Motherless Child (Atlaxsys Remix)” (2018)
  11. Andreas Mattsson ”Tidigt nittiotal” (2016)
  12. Tegan and Sara ”100x” (2016)
  13. Leonard Cohen ”You Want It Darker” (2016)
  14. bob hund ”Åh Döds” (2013)
  15. Thåström ”Old Point Bar” (2017)
  16. Ossler ”Helsingborg” (2017)
  17. Ride ”Catch You Dreaming” (2018)
  18. Slowdive ”Don’t Know Why” (2017)
  19. School ’94 ”My So Called Life” (2016)
  20. Tysta Mari ”I natt” (2013)
  21. Markus Krunegård ”Askan är den bästa jorden” (2012)
  22. INVSN ”Ner i mörkret” (2013)
  23. Mattias Alkberg ”Skända flaggan” (2013)
  24. Ismen ”Svennestyle” (2014)
  25. 1987 ”Vit häst” (2015)
  26. Breton ”Edward the Confessor” (2012)
  27. Moderat ”Running” (2016)
  28. Swans ”Lunacy” (2012)
  29. The Claypool Lennon Delirium ”Blood And Rockets (Movement I, Saga of Jack Parsons – Movement II, Too The Moon)” (2018)
  30. Motormännen ”ABC-staden (djup version)” (2014)
  • 2010: 0
  • 2011: 1
  • 2012: 6
  • 2013: 6
  • 2014: 3
  • 2015: 1
  • 2016: 7
  • 2017: 3
  • 2018: 3
  • 2019: 0

Alla utgivningsår är hämtade från Spotify.

Jag passade också på att lista årtiondets bästa album, även om jag inte lyssnar lika mycket på album längre utan mer atomiserat på enskilda låtar.

  1. Lorentz & Sakarias ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast” (2012)
  2. In The Nursery ”Blind Sound” (2011)
  3. Drab Majesty ”The Demonstration” (2017)
  4. Public Service Broadcasting ”Every Valley” (2017)
  5. New Model Army ”Between Dog and Wolf” (2013)
  6. INVSN ”INVSN” (2013)
  7. Moderat ”II” (2013)
  8. Gidge ”LINLNN” (2017)
  9. Andreas Mattsson ”Solnedgången” (2016)
  10. Nick Cave & The Bad Seeds ”Skeleton Tree” (2016)

Lyssna på hela listan här.

Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Pelles favoriter på Spotify augusti 2017

  • Tiga Woke
  • The Claypool Lennon Delirium The Court of the Crimson King
  • Mattias Alkberg Obeskjuten
  • Norma Spectacular Bid
  • Formatet Regressiva
  • Firefox AK Fireflies
  • Kolbacken Du & Jag
  • Thåström Körkarlen
  • Gorillaz Saturnz Barz – (Cadenza Remix) feat. Popcaan, Assassin, Mad Cobra, Teddy Bruckshot & Killa P
  • Tricky When We Die (FaltyDL Remix)
  • Mogwai Eternal Panther
  • Looptroop Rockers Good Times for a Change
  • D.A.F. Als wärs das letzte Mal (Boys Noize Remix)
  • Beatrice Eli That’s Not Us

Bästa musiken första halvåret 2017

Med tidsperioden som det enda sammanhållande temat för den här spellistan bestående av 36 låtar har jag som vanligt valt att lista låtarna i kronologisk ordning med de jag hörde först i början och de senaste låtarna sist. Om du inte har en lika kaotisk musiksmak som jag kan jag rekommendera att lyssna igenom listan en gång poch välja ut dina egna favoriter och lägga till dem på en egen spellista där du kan styra helt över låtkrockarna själv. Listan bör också lyssnas på med Spotify inställd på att spela upp låtarna med 10 sekunders crossfade. Det minskar krockarna något. (Du hittar inställningen under Inställningar > Avancerade inställningar i Spotify.)

Bara för att en artist är dum nog att ge ut ett album i mellandagarna går det inte att ignorera ett av de bästa albumen som getts ut de senaste sex månaderna. Låt efter låt på den här fullspäckade plattan är en hit. Du borde vara tacksam är min favorit just nu. Få har presenterat hat lika mjukt.

När Burial gick och blev tråkig kom Gidge med den svenska urskogen och gjorde den ursprungliga dubstepen relevant igen.

Shackleton och Vengeance Tenfold har slagit sig tillsammans på Sferic Ghost Transmits och dragit dupstepen i riktning mot en mer ren, monoton, tribal. Five Demiurgic Options är med sina 9 minuter och 12 sekunder en av de kortaste låtarna på albumet. Låten lyfter under andra halvan när Vengeance Tenfold börjar mässa.

Peter Morén har slagit ihop två sjuttiotalsprogglåtar från Robert Brobergs Vem Är Det Som Bromsar & Vem Är Det Som Skjuter På?-album i en avskalad cover som luktar sol och sommar.

Drab Majestys Forget Tomorrow låter inte som Sisters of Mercy, även om det är svartrock, men det känns ändå som 10-talets Sisters of Mercy.

Det är en tydlig framåtrörelse i Break My Hearts remix av Magnus Carlsons Det brinner i bröstet. Handklapp och blås och raka trumslag.

Texas album Jump on Board innehöll ett fåtal bra låtar. Let’s Work It Out var första singel och plattans bästa låt. Tell that Girl var också helt ok.

Little Jinder bygger i Kvicksand upp mot ett euforiskt crescendo som går i tvärs mot textens dystrare historia.

Boeoes Kaelstigen tar farväl med en tillbakalutad elektronisk låt som skulle kunna vara hämtad från Christian Falks Quel Bordel.

MCC (som bland annat innehåller Martin Persner från Ghost) gör i Sway en låt som låter väldigt mycket Ghost men också en del neofolkiga Rome. Jag önskar att MCC kunde bli ännu mer storslagna.

Blanck Mass album World Eater innehåller mycket välorganiserat oljud. Jag valde länge mellan Rhesus Negative och Silent Treatment. Båda är lika bra men just nu (jag bytte låt igen medan jag skrev den här korta texten om listan) vinner Silent Treatment tack vare körerna i början och att låten känns mer kaotisk.

Det är plattan i mattan som, som vanligt, gäller för Fixmer/McCarthys Chemical. Douglas McCarthy är även aktuell i nya bandet Black Line. Missa inte!

Händerna mot himlen. Jacques Greene To Say bygger långsamt upp mot ett söndagssläpigt crescendo som aldrig riktigt kommer.

Frondas 811103 är så mycket hård Promoe. Bra!

Coldcut har gjort årets bästa dub-låtar i Divide and Rule och Robbery. Själv tycker jag inte att resten av fullängdaren lever upp till potentialen i de här båda singlarna. Divide and Rule vinner tack vare Lee ”Scratch” Perry och Junior Reid.

Ossler fortsätter släppa helgjutet album efter helgjutet album. Här tycker jag att Helsingborg når högst men det är kanske bara min nostalgi. Se mina bilder från hans fantastiska spelning på Debaser Strand.

Gamle Dogflesh-sångaren JK Flesh är tillbaka på ett antal spår tillsammans med de brittiska galningarna The Bug och Earth. Tunga Dog är min favorit.

Jag kallade Lastkaj 14 trallpunks-black metal när jag diskuterade albumet med min kompis skivrecensenten. Bästa svenska punkalbumet hittills i år.

Ulvers Angelus Novus är norsk black metal när den är som bäst gammal och storslagen med inga spår av black metal kvar i musiken.

Nu när Invasion övergav det svenska året är Dnr & Do:s Nollsju en överraskande bra ersättare.

Biospheres The Petrified Forest kryper långsamt in i en mörk skog men det är Black Mesa med de släpande samplingarna om öknen som skapar flest bilder i huvudet.

Cecilia Nordlunds skavande, i ditt ansikte-projekt med det genialiska namnet Fullmånen från helvetet inleder ep:n med svävande Snö. Jag fastnar där.

Team Rockit tar vidare det långsamt episka i Permafrost.

På min våg med Simon Emanuel är en av de låtar jag lyssnat på mest i år. Svensk rap med körer och hetsig beat.

Slowdive är tillbaka efter 22 år med storslagen eterisk rock. Ett mycket bra album.

Allvaret ställer den rimliga frågan ”Varför fortsätta kämpa när man kan ge upp”. Mitt i natten-tvivel-svartrock som är mer punk än goth.

Jag har inte varit jättetänd på de senaste Thåström-albumen. Men här händer det något. Kanske är det bara för att han har lämnat Stockholm och Europa för USA. Ser fram emot albumet med tillbakahållen entusiasm.

Bam Spacey släppte ett av de bästa svenska dansalbumen förra året, Eden. Nu har Matti Wall tagit avslutningsspåret Studio och gjort en utdragen vacker ambient-historia av den.

För fem år sedan släppte västkust-EBM-bandet Spark! albumet Hela din värld som kom att bli den sista fullängdaren med Stefan Brorsson bakom micken. Nu är Stefan tillbaka med ett nytt EBM-projekt, det otroligt svårgooglade Impulskontroll. Det här är bra!

Todd Terje har plockat upp den 35 år gamla norska danssingeln Maskindans med Det Gylne Triangel. Hippt! Och det funkar. Bra. Det är inget fel på originalet heller.

Min stora sorg sjunger ”Du behöver mig” och jag tänker på Titiyo och Christian Falk. Stort!

Förra året släppte Aina Myrstener Cello fina albumet Cellomusik II. På Remix EP kläs några av låtarna om i passande dansanta dräkter.

Johan Jonk Stenström tipsade om hetsiga Technique av Mai Lan. En låt som skulle funkat bra för Leila K. Även inledningsspåret på EP:n är bra. Den låter mer franskt tillbakalutad.

Timo Räisänens släpiga Kampen och härligheten trampar framåt genom Sverige och utdelar beröm med en öppen handflata.

Avslutningsvis gubbgothsupergruppen The Eden House med viskande framförd sång, plockande gitarrer och en uppåtsträvande sångstruktur. Klassiskt.

  • Hjelle Du borde vara tacksam
  • Gidge Midra
  • Shackleton & Vengeance Tenfold Five Demiurgic Options
  • Peter Morén En framtida vision av en skyddslös kommunikation / Myterna om sej själv
  • Drab Majesty Forget Tomorrow
  • Magnus Carlson Det brinner i bröstet (BreakMyHeart Mix)
  • Texas Let’s Work It Out
  • Little Jinder Kvicksand
  • Boeoes Kaelstigen Remember feat. Name the Pet (Finale)
  • MCC [Magna Carta Cartel] Sway
  • Blanck Mass Silent Treatment
  • Fixmer/McCarthy Chemicals (Original Mix)
  • Jacques Greene To Say
  • Fronda 811103
  • Coldcut Divide and Rule feat. On-U Sound, Lee “Scratch” Perry, Junior Reid, Elan, Adrian Sherwood
  • Ossler Helsingborg
  • The Bug Vs Earth Dog feat. JK Flesh
  • Lastkaj 14 Blädderfilmer
  • Ulver Angelus Novus
  • Dnr & Do Nollsju
  • Biosphere Black Mesa feat. Leslie Howard
  • Cecilia Nordlund & Fullmånen Från Helvetet Snö
  • Team Rockit Permafrost
  • Simon Emanuel På min våg
  • Slowdive Don’t Know Why
  • Allvaret 02:53
  • Thåström Utanför Old Point Bar
  • Bam Spacey Studio (Matti Wall Cover)
  • Impulskontroll Den Andre
  • Todd Terje Maskindans feat. Det Gylne Triangel
  • Min Stora Sorg Canta mami
  • Aina Myrstener Cello Oriens (The Rice Twins Remix)
  • MAI LAN Technique
  • Timo Räisänen Kampen och Härligheten
  • The Eden House 12th Night

Pressbild av Gidge fotograferad av Vilma Larsson.

Bäst i maj 2017

  • Sort Sol ”…Like A Trance Like…”
  • Team Rockit ”Permafrost”
  • Banco De Gaia ”The Princess and the Sky Goat (Ornah-Mental & Dirk Schloemer Mix)
  • Simon Emanuel ”På min våg”
  • Jennie Abrahamson ”Into Deep”
  • Slowdive ”Don’t Know Why”
  • Flume ”Hyperreal” feat. KUČKA
  • Allvaret ”02:53”
  • The National ”The System Only Dreams in Total Darkness”
  • Thåström ”Utanför Old Point Bar”
  • Biosphere ”Turned to Stone”
  • Oskar Linnros ”Bäst”
  • Saft Stockholm ”Blå vår”
  • Banks & Steelz ”Who Needs the World”
  • Vacant ”Trainwreck”
  • Bam Spacey ”Studio (Matti Wall Cover)
  • Deadboy ”There Is a Light”
  • Max Cooper ”Coils of Living Synthesis”
  • Impulskontroll ”Den Andre”
  • Kolbacken ”Vändpunkt”
  • Ismen ”En smutsig historia”

Bäst i mars 2016

  • You Say That – Junior Boys
  • Öppet hav – Garmarna, Thåström
  • Do You Like Chicago – Original – Click | Click
  • Dear Child – Søren Juul
  • California Dreamin’ – Amason
  • Jennifer – Fauve
  • Nylon Strung – Underworld
  • Flytta isär – Västerbron
  • Sudden Ambitions – Lust For Youth
  • Anti 1900 – 1900
  • Untitled 9 – Djrum
  • Redeemer – Ital Tek

Strys bästa

Stry & StripparnaI går spelade Stry & Stripparna förband till Thåström på hans turnéavslutning i klaustrofobiska Strand Hornstull. En bra spelning med många klassiska låtar i nya hårda versioner.

Inför spelningen gick jag igenom de gamla skivorna med hans olika band och försökte samla de bästa låtarna i en kort lista. Här är resultatet. Det jag saknar på Spotify är Glädje kan vara danska barer med Babylon Blues, live-versionen av Städer tillsammans med Thåström och sololåten Guldimund.

Och efter Stry gick ju en glad Thåström upp och avslutade årets turné med hårt tryck. Missade du konserten? Du kan se rubbet i form av Youtube-klipp längst ner i det här inlägget. Där finns också länkar till några av de många Thåström-listor jag publicerat tidigare.

[spotifyplaybutton play=”spotify:user:pelles:playlist:2pPy1V8zxvZGS5u29s1BMu”]

Stry – Laddat lugn
Babylon Blues – Har vi inte grävt för många hål?
Garbochock – Malmö City
Imperiet – Blå från Berlin
Stry & Florin – Vårdad Klädsel
Besökarna – Anna Greta Leijons Ögon
Babylon Blues – Gunga bergets topp
Garbochock – Så kall så het
Babylon Blues – Städer
Garbochock – Streberbarn
Babylon Blues – Fyra hjältar
Stry – Anarki/Äcklig
Garbochock – Cheyenne

90-talstema: 1999

1999 var året då jag skilde mig, flyttade med mina tre då små barn till den lägenhet där jag fortfarande bor kvar.
För att tala klarspråk – det var ett riktigt jävligt år. Mina minnen är väldigt suddiga, jag var deprimerad och gick omkring i ett chocktillstånd som inte släppte på flera år.
Jag lyssnade inte så mycket på musik. All musik, precis all, var förknippad med mitt ex. På ena eller andra sättet. Antingen var det låtar vi hade gillat tillsammans, eller så var det musik jag visste att han skulle gilla, alternativt låttexter som kunde associeras till sveket, till alla förlorade drömmar och skit.
Men jag började långsamt och så småningom att hitta min egen musik.
Den som inte hade med honom eller vårt liv att göra, den som var min egen. Och jag skapade nya egna minnen till det gamla.
Men det var först senare, ett par år in på 2000-talet, som jag på allvar började botanisera och lyssna och kunde göra det utan att det skar i bröstet och sved i hjärtat. Därför är det nog så att många av låtarna på min lista är låtar jag inte alls lyssnade på 1999, däremot kanske 2002.
Vissa av dem däremot har jag gråtit många tårar till, andra kanske till och blivit tipsad om av exet. Men jag ska inte tråka ut er med detaljerade kommentarer till låtarna.

Här är mitt 1999.

[myyoutubeplaylist Te68ZevP9s4, RPVAipmV7jY, 4NRCR1QIhB4, FAYHTES4whs, hOwGHYMjLwA, sNPnbI1arSE]

Tidigare listor på 1999-temat.