De 27 bästa låtarna 2010–2019 enligt Peter Lindberg

Min årstiondebästalista ser ut som den gör för att jag under årtiondets första år läste något som inte nödvändigtvis hade något att göra med musiklyssnande. Det var något om hur vi med stigande ålder tenderar att bli allt mindre öppna för det som är nytt. Jag närmade mig förvisso 40 men kände ingen ångest inför åldrandet. Däremot skrämde mig tanken på att bli mindre mottaglig för nya intryck. Det var något jag aktivt ville bekämpa.

Nästan som en rekyl på denna insikt så slogs jag av att min musikkonsumtion hade stagnerat. Om jag via Last.fm tittar på statistik från 00-talet så var det huvudsakligen samma artister jag lyssnade på år efter år. Flera hade jag lyssnat på sedan 90- eller 80-talet.

Jag började att mata på med ny musik eller sådan som var ny för mig. Nya genrer. Nämnda Last.fm hjälpte mig både att utforska subgenrer och artister inom dessa, samt att rekommendera mig fler utifrån de jag fäste mig vid. Jag använder fortfarande denna fantastiska tjänst, trots att Spotify Discover Weekly delvis automatiserar mitt musikupptäckande.

Det finns ett par artister och band på min 10-talslista som jag har lyssnat på i decennier: PJ Harvey, Mogwai, Daft Punk. I övrigt är det sådana från min egenuppblåsta filterbubbla. Jag kör lite Discover Weekly, jag får tips av någon, jag läser om musik och provlyssnar, jag plockar in förslag från Last.fm, jag fäster mig vid vissa saker, algoritmerna influeras.

Hur min lista hade sett ut om jag inte hade förändrat mitt musiklyssnande kan jag inte veta. Jag har försökt att bredda mig, såväl bakåt i musikhistorien som genom att lyssna på det nya som släpps. Vid slutet av 00-talet hade Last.fm loggat ungefär tvåtusen unika artister. Nu när jag skriver detta är siffran 7590. Det säger kanske inte så mycket om hur väl jag har kunnat diversifiera mitt lyssnande. I slutänden så hänger det på vilken musik jag fäster mig vid: även om jag matar på med ett bredare flöde musik så kanske det ändå inte breddar min smak.

Hursomhelst, det här är en lista där jag har valt den musik som jag fortfarande går i gång på. Dessutom så har jag försökt välja sådant som jag tror kommer funka för mig även en bit in på nästa decennium. Det blev tjugosju stycken när jag bestämt mig för att inte ta med fler spår av en artist.

Jag har inte försökt välja musik som jag tycker är representativ för decenniet eller som har varit av betydande för musikhistorien. Inuti min filterbubbla så kan jag inte riktigt avgöra det.

Jag har inte heller rankat spåren, så ordningen är en som jag tycker funkar att lyssna på från början till slut.

Här är min lista, jag hoppas att du upptäcker något du gillar där.

  • WU LYF ”Summas Bliss”
  • Frank Ocean ”Ivy”
  • Feu! Chatterton ”Côte Concorde”
  • Kate Tempest ”Europe Is Lost”
  • Mogwai ”Death Rays”
  • Säkert! ”Dian Fossey”
  • Alex Ebert ”Truth”
  • Dolce ”Vårvisa”
  • Vasas flora och fauna ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen”
  • Foxygen ”Cosmic Vibrations”
  • Daft Punk ”Within”
  • Shabazz Palaces ”A treatease dedicated to The Avian Airess from North East Nubis (1000 questions, 1 answer)”
  • Digits ”Love Is Only Affection”
  • Bowerbirds ”This Year”
  • PJ Harvey ”In The Dark Places”
  • Andrew Bird ”Manifest”
  • Connan Mockasin ”It’s Choade My Dear”
  • First Aid Kit ”When I Grow Up”
  • Alex Cameron ”Take Care of Business”
  • Odd Beholder ”Landscape Escape”
  • SKYGGE ”Magic Man”
  • Anika ”Yang Yang”
  • Kevin Morby ”Hail Mary”
  • This Is The Kit ”Waterproof”
  • Timber Timbre ”Black Water”
  • Ólafur Arnalds, Nils Frahm ”20:17”
  • Bass Drum of Death ”Get Found”

Peter Lindberg utvecklar mjukvara för konsultbyrån Fleecelabs.

Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Martin Andersson

Här är ett urval av låtar från skivor som har letat sig in i samlingen under det senaste decenniet. En del nya upptäckter, en del gamla trotjänare. Mycket black metal, en och annan poplåt. Helt utan innebördes rangordning. 

Här kan du lyssna på hela listan.

  • Nachtmystium ”Nightfall”
  • Lana Del Rey ”Ride”
  • Stilla ”Frälsefrosten”
  • Vampire ”At Midnight I’ll Possess Your Corpse”
  • Darkest Era ”Beneath the Frozen Sky”
  • Mortuus ”Torches”
  • Ghost ”Body And Blood”
  • Misþyrming ”Ísland, Steingelda Krummaskuð”
  • Anna von Hausswolff ”Red Sun”
  • Anaal Nathrakh ”Forging Towards the Sunset”
  • Alcest ”Faiseurs De Mondes”
  • Skogen ”Vinterriket”
  • Windhand ”Woodbine”
  • Craft ”I Want to Commit Murder”
  • Aoria ”A Slow Moving Storm”
  • Bloodbath ”Let the Stillborn Come to Me”
  • Grift ”Svältorna”
  • Taake ”Nordbundet”
  • Tribulation ”When the Sky Is Black With Devils”
  • Mogwai ”Party in the Dark”
  • Mgła ”Exercises in Futility VI”
  • Chelsea Wolfe ”The Warden”
  • Behemoth ”Ora Pro Nobis Lucifer”
  • Beverly Kills ”Fourteen”
  • Shining ”For The God Below”
  • Year Of The Goat ”Of Darkness”
  • Batushka ”Yekteniya III”
  • Myrkur ”Dybt I Skoven”
  • Watain ”Waters of Ain”
  • A Swarm Of The Sun ”These Depths Were Always Meant for Both of Us”

Martin Andersson är gitarrist i black metal-bandet Astrophobos.

Pelles favoriter på Spotify augusti 2017

  • Tiga Woke
  • The Claypool Lennon Delirium The Court of the Crimson King
  • Mattias Alkberg Obeskjuten
  • Norma Spectacular Bid
  • Formatet Regressiva
  • Firefox AK Fireflies
  • Kolbacken Du & Jag
  • Thåström Körkarlen
  • Gorillaz Saturnz Barz – (Cadenza Remix) feat. Popcaan, Assassin, Mad Cobra, Teddy Bruckshot & Killa P
  • Tricky When We Die (FaltyDL Remix)
  • Mogwai Eternal Panther
  • Looptroop Rockers Good Times for a Change
  • D.A.F. Als wärs das letzte Mal (Boys Noize Remix)
  • Beatrice Eli That’s Not Us

2011 so far

Jag känner på mig att 2011 kommer att bli ett fantastiskt musikår. Inte minst för att det redan kommit så mycket bra att det känns som om 2010 är slaget. Det kan ju vara nyhetens behag som får mig att känna så, men det är lika bra att passa på att fira. Därför bad jag mina followers på Twitter och annat löst folk att ge mig sin bästa låt – hittills i år. Det blev en riktigt bra lista.

PJ Harvey, Bright Eyes och Me And My Army sticker ut med två respektive tre låtar vardera på listan, varvade med Lykke Li, Emil Jensen, Familjen, Covenant, Mogwai, The Strokes, the Decemberists, Veronica Maggio och Glasvegas. Och några till.

Lyssna här.

Och spana in fantastiska Polly Jean:

[myyoutubeplaylist Va0w5pxFkAM, vZYbEL06lEU]

90-talstema: 1999

1999 var året då jag skilde mig, flyttade med mina tre då små barn till den lägenhet där jag fortfarande bor kvar.
För att tala klarspråk – det var ett riktigt jävligt år. Mina minnen är väldigt suddiga, jag var deprimerad och gick omkring i ett chocktillstånd som inte släppte på flera år.
Jag lyssnade inte så mycket på musik. All musik, precis all, var förknippad med mitt ex. På ena eller andra sättet. Antingen var det låtar vi hade gillat tillsammans, eller så var det musik jag visste att han skulle gilla, alternativt låttexter som kunde associeras till sveket, till alla förlorade drömmar och skit.
Men jag började långsamt och så småningom att hitta min egen musik.
Den som inte hade med honom eller vårt liv att göra, den som var min egen. Och jag skapade nya egna minnen till det gamla.
Men det var först senare, ett par år in på 2000-talet, som jag på allvar började botanisera och lyssna och kunde göra det utan att det skar i bröstet och sved i hjärtat. Därför är det nog så att många av låtarna på min lista är låtar jag inte alls lyssnade på 1999, däremot kanske 2002.
Vissa av dem däremot har jag gråtit många tårar till, andra kanske till och blivit tipsad om av exet. Men jag ska inte tråka ut er med detaljerade kommentarer till låtarna.

Här är mitt 1999.

[myyoutubeplaylist Te68ZevP9s4, RPVAipmV7jY, 4NRCR1QIhB4, FAYHTES4whs, hOwGHYMjLwA, sNPnbI1arSE]

Tidigare listor på 1999-temat.

Let’s take a trip to Scotland

httpv://www.youtube.com/watch?v=-L6RPLfqzsE

Skottland är inte så himla stort. Inte Glasgow heller. Dom som pysslar med musik känner varann. Därför har alla artister i den här listan något med varann att göra. Looper i videon ovan är exempelvis också basist i Belle & Sebastian, Malcolm Middleton och Aidan Moffat är också Arab Strap och Aidan är dessutom en del av The Reindeer Section där både John Cummings från Mogwai liksom Mick Cooke and Richard Colburn från Belle & Sebastian och Jonny Quinn och Gary Lightbody från Snow Patrol.

Själv föll jag för Arab Strap i början av 2000-talet, och hittade därifrån till Middleton och Moffat, liksom Looper, The Reindeer Section och Mogwai. Belle & Sebastian har jag aldrig riktigt fallit för, även om de gjort ett par bra låtar, precis som Snow Patrol, som ni nu ska få höra inte bara i reklamspottarna. :)

Spotifylistan hittar du här.

Reblog this post [with Zemanta]