De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Mia Frostvide

Under flera år musiktwittrade jag på kontot @Synthlobbyn och gjorde ett försök att täcka in och diskutera allt som kunde tänkas rymmas inom genren elektronisk musik.

I dag känns själva termen närmast daterad, och ambitionen som en typ av avancerat självskadebeteende. Hela grejen med att göra tema-, topp- och årslistor blev lite för mycket ”all work and no play”. Så jag blev ”a dull girl”, och slutade plötsligt lista min musik. Så detta är en tillfällig comeback.

De första fem åren av perioden lyssnade jag ärligt talat på alldeles för mycket musik som ingen borde varken ha gjort eller släppt. Å andra sidan fick det mig att fundera på begreppet ”bra musik” och omvärdera min syn på vad det är. Bra musik kan vara tråkig och dålig musik rolig. Jag blev ofta i diskussioner i samband med mina musikpostningar tillrättavisad om genrer och ofta började samtalen handla om artisterna/bandens image (vem kunde ana den utvecklingen på Twitter?).

Lika ofta som black metal-band förväntas vilja bränna stavkyrkor och hånglar med Satan, förväntas hårdsynthband bestå av uniformsklädda germanofiler som hellre vill äga en stridsvagn än en husvagn.

Lusten till att prata offentligt om musik försvann successivt då allt blev ett slags ställningstagande kring rätt och fel, snarare än kring vad musiken väcker för känslor och betyder för den som lyssnar. Och med det minskade också mitt behov av att lyssna på ”allt” (och bara inom ”min egen” genre).

Jag gillade vid den tiden särskilt hård EBM, så kallad aggrotech/hellectro. Ju mer suspekt och brötigt, desto gladare blev jag. Särskilt pepp blev jag av höra på arga mexikanska små män med pandasminkade ögon när de väste otidigheter på spanska, engelska och tyska.

Men jag var också en stor fan av allt från futurepop till darkwave. Lite gammel-kraut och belgiska body-duos som populariserat talet 242 var förstås självklart. Det mesta gick an. Brittiska djuraffärspojkar med koner på huvudet, slovenska på skoj-nationalister som gjorde filmmusik till en finsk scififilm om nazisterna på baksidan av månen kunde förekomma.

Suspekt instrumentalmusik inspirerade av ritningar över ett postapokalyptiskt Karlstad blandades med mumlig art pop av hipstertjejer med ikonkomplex, dansgolvsfjäskig synthpop av tvålfagra britter och hissmusik för alla våningar ner till helvetet. Soundtrack till jordens undergång ena dagen och finstämd elektronisk naturlyrik av norska röksvampar den andra.

Jag stod lika gärna med 3D-glasögon på Skeppsholmen och tittade på velodromanimationer & överåriga tyska farbröder i självlysande lycradräkter, som jag dansade mig svettig till korstågs-EBM och svenska Star Trek-plojband på gothfestival i Leipzig.

Nu kan jag möjligen hävda att jag minsann såg Kite både i ett tält i Arvika och i ett gammalt slakthusområde med ölkladdigt golv innan de sålde ut Dramaten.

Så hur kom jag ut på andra sidan 10-talet efter att ha fäktat mig fram genom denna djungel av musikintryck? Inte så mycket klokare!

Vad hände med dubstep och häxhouse? Kan det vara så att Depeche Mode verkligen inte gjort en enda låt de senaste tio åren som känns ens vagt intressant? Hur slutade jag älska alla låtar som innehöll ord som blitzkrieg och mädchen in uniform och började lyssna på sydafrikansk electrohiphop och amerikansk sadcore med en lolita som sjunger om att titta på medan hennes pojkvän spelar videogames? Jag vet inte, men jag använder oftare order eklektisk än elektronisk när jag pratar om musik nu för tiden. Det mesta jag lyssnade på har inte åldrats med värdighet så det har jag förmodligen till stor del tvingat mig att glömma.

Av det som blev kvar till soundtracket för mitt tiotal går säkert det mesta att dansa, gråta, hångla, slåss och invadera länder till. Allt handlar om humör och personlighet snarare än om musikens uppviglande inverkan.

Lyssna på hela listan här.

  • Daft Punk, Pharrell Williams, Nile Rodgers ”Get Lucky”
  • M83 ”Midnight City”
  • Robyn ”Dancing On My Own”
  • Crystal Castles, Robert Smith ”Not In Love (Radio Version)”
  • IAMX ”I Come With Knives”
  • Kite ”Wishful Summer Night”
  • Covenant, Necro Facility ”Lightbringer”
  • Owl Vision ”Doomster”
  • Lissi Dancefloor Disaster ”Singing My Heart Out”
  • Lana Del Rey ”National Anthem”
  • ME THE TIGER ”Ambulance Disco Light”
  • Ladytron ”Destroy Everything You Touch”
  • Hurts ”Lights”
  • Pet Shop Boys ”Vocal”
  • Strangers ”Something New”
  • Systraskap ”Wear it like you deserve it (Karin Park Remix)”
  • Florence + The Machine ”Hunger”
  • M83, Susanne Sundfør ”Oblivion”
  • Kate Boy ”Northern Lights”
  • Zola Jesus ”Hikikomori”
  • Curxes ”Creatures”
  • Vile Electrodes ”Empire of Wolves”
  • Full Of Keys ”All the Roses”
  • Henric de la Cour ”Chasing Dark”
  • Psy’Aviah ”Ok”
  • Rein ”(You Call It) Democracy”
  • Die Antwoord ”Xp€n$IV $H1t”
  • Spark! ”Ett Lejon I Dig”
  • Hocico ”Bite me!”
  • Faderhead ”Fistful of Fuck You”

Mia Frostvide är Synthlobbyn.

Årets bästa låtar 2013

Under 2013 har jag för första gången försökt att metodiskt samla årets allra bästa låtar månad för månad i långa (och korta) listor (inspirerad av Peter Lindberg). Jag vet inte om det blev så mycket lättare att välja årets låtar, urvalet blev onekligen större i all fall. (Länkar till alla listorna är sist i det här inlägget.)

I mina öron har 2013 onekligen varit ett starkt år för framför allt den svenska rockmusiken (se hela listan här), speciellt om vi kan räkna in Bob Hunds anti-pop-låt Åh Döds som så fort den dök upp i början av juli hamnade överst på låtlistan, och inte har lämnat platsen än. Dennis Lyxzéns INVSN knockade mig när deras senaste platta släpptes i november (och hamnade överst på min lista över årets bästa album), men väldigt mycket av rocken kom redan under våren. Det var bland annat Tysta Maris vackra I natt, Dom orenas debutsingel Drömmar och besvikelser, Knivderbys starka Från din mun in i guds öron med Kajsa Grytt på sång och Mattias Alkbergs fina Skända flaggan. Vånna Ingets skarpa Vart tar du vägen kom på hösten. Dave Grohl låg bakom de båda 70-talsstänkarna You can’t fix this med Stevie Nicks och If you have ghosts med Ghost (B.C.).

Bland de mer svårmodiga gossarna släppte Henric de la Cour sitt bästa album någonsin, som bland annat innehöll Mandrill, danske Peter Sommer gjorde en vacker Sort Sol-cover i Når Solen Stikker Af Og Månen Sætter Ind, Ossler tog plats både på sitt vackra soloalbum Stas som bland annat innehöll Tysk höst och på Sällskapets andra album Nowy Port som också det utspelade sig på den östra delen av kontinenten.

En anledning till att jag inte har numrerat topplistan i år är jag har försökt hålla ihop låtarna så att det i alla fall finns någon som helst chans att lyssna igenom utan att bli helt konfys. Därför ligger rocken först, följt av den elektroniska dansmusiken, för att avslutas med två exempel från den mer extrema musiken. Därför hamnar Alexander Palmeståls fantastiska jungleremix på Anton Kristianssons Din alltid alltid först i mitten av listan (annars skulle den hamna tvåa efter Bob Hund). En lista med mer jungleinspirerat finns här.

I allra sista sekund släppte Burial en EP, men till skillnad från 2012 var Rival Dealer något av det bästa han släppt sedan fullängdaren Untrue 2007. Moderat som kanske inte är lika knastrig och smutsig postpostjungle som Burial men ändå ibland hamnar väldigt nära i känslan hade två riktigt bra låtar (Bad Kingdom och Damage Done) på sitt andra album.

Hurts tar till de stora gesterna i Miracles medan Little Boots, , Disclosure featuring Aluna George och Adam Tensta featuring David Sandström framstår som väldigt återhållna i sina ljudbilder. Brittiska Devlin har en väldigt cineastisk ljudbild på albumet A Moving Picture och är den artist som för min del varit närmast att kunna ersätta saknaden efter känslan på The Streets klassiska Original Pirate Material.

Spark! visade att det funkar med göteborgshumor i den annars väldigt strikta och numera lite tråkiga EBM-genren.

Cult of Lunas Vertikal I & Vertikal II var i första hand exempel på väldigt bra sammanhållna upplevelser men jag lyfter ändå fram känslan i Oro. Och vi avslutar med årets comeback. Surgical Steel var Carcass första album på nästan 20 år, och sicket album.

  • Bob Hund ”Åh Döds”
  • Anton Kristiansson ”Din alltid alltid” (Alexander Palmestål remix)
  • INVSN ”Ner i mörkret”
  • Tysta Mari ”I natt”
  • Dom Orena ”Drömmar och besvikelser”
  • Knivderby feat. Kajsa Grytt ”Från din mun in i guds öron”
  • Vånna Inget ”Vart Tar Du Vägen”
  • Mattias Alkberg ”Skända flaggan”
  • Stevie Nicks ”You Can’t Fix This”
  • Ghost B.C. ”If You Have Ghosts”
  • Henric de la Cour ”Mandrill”
  • Peter Sommer ”Når Solen Stikker Af Og Månen Sætter Ind”
  • Ossler ”Tysk höst”
  • Sällskapet ”Såg dom komma”
  • Moderat ”Bad Kingdom”
  • Burial ”Rival Dealer”
  • Little Boots ”Motorway”
  • Hurts ”Miracle”
  • ”Pilgrim” (MS MR Remix)
  • Disclosure ”White Noise”
  • Adam Tensta feat. David Sandström ”Lights At Bay”
  • Devlin ”A Gift & A Curse”
  • Roots Manuva ”Stolen Youth”
  • Elvis Costello & The Roots ”Walk Us UPTOWN”
  • Spark! ”Man överbord”
  • Kolbacken ”Stenstan brinner”
  • New Model Army ”Qasr El Nil Bridge”
  • Covenant ”Last Dance”
  • Cult Of Luna ”Oro”
  • Carcass ”Captive Bolt Pistol”

Direkt till den här Spotifylistan.

På ett sätt är naturligtvis alla låtarna på årets 12 månadslistor en enda lång bubblarlista men för att föenkla lite grann har jag samlat 12 av de låtarna som kunde ha hamnat på årets topplista i en egen lista här.

Här är årets alla topplistor.

Det här var femte året i rad jag satte ihop en topplista över årets bästa låtar. Här är de tidigare listorna:

Bäst första halvåret 2013

Så här halvvägs in är det lätt att konstatera att det är ett bra musikår.

Bäst hittills:

  • Tysta Mari
  • Dom Orena
  • Knivderby
  • Mattias Alkberg
  • Stevie Nicks
  • Ossler
  • Sällskapet
  • Peter Sommer
  • Little Boots
  • Adam Tensta
  • Devlin
  • Anton Kristiansson
  • Familjen
  • Hurts
  • Spark!

Bäst andra kvartalet 2013

Tre månader till har gått (och lite mer än så om jag ska vara ärlig). Med lite fusk har jag lyckats pressa in två fantastiska band (Dom Orena och Tysta Mari) i både första och andra kvartalets listor tack vare sinnrikt listande av singel- respektive albumlåtar.

Wilmer X-punk med Bäddat för trubbel, storslaget med Knivderby och Kajsa Grytt, rockdrömmar med Dom Orena och Tysta Mari, Sort Sol-klass med Peter Sommer, industriellt östeuropa med Sällskapet, vacker ballad-uppdatering med Familjen, soundtrack med M83 och Susanne Sundfør, dovt dansant med , Disclosure tillsammans med Eliza Doolittle och Telepopmusik tillsammans med Betty Black, Latin Kings-hyllning med Mack Beats och Mohammed Ali, Göteborgshumor-body med Spark! och avslutningsvis lågmält med Karl Hyde och Brian Eno.

Bäst i juni 2013

Mack Beats och Mohammed Ali hyllar The Latin Kings, Familjen gör en oväntad cover på Ängeln i rummet, Spark! gör humoristisk EBM och Transport League krossar på Blood Inn. Se där, mina absoluta favoriter i juni.

Men utöver dom innehåller listan även Disclosure featuring Eliza Doolittle, Telepopmusik featuring Betty Black, Covenant, Skinny Puppy, Beastwars, Nicke Borg Homeland och Jex Thoth.

Här är hela listan för juni och här är en direktlänk till topplistan i Spotify.

Tidigare topplistor:

De månbleka tingen

Lyssna på låtarna i Spotify.

De månbleka tingen

  • De månbleka tingen feat. Susie (Single Edit) Mr Jones Machine
  • Kärlekspsykopat (Remixed by Sticker) Söderut
  • Nattradio Spark!
  • Min Drog Page
  • Luft Sista Mannen På Jorden
  • Det verkade så viktigt då Lustans Lakejer
  • Ögon av is Ratata
  • Bärande våg (Eldoradoversionen) Adolphson & Falk
  • Dina Tankar Vision Talk
  • Fantomhalvan Karin Ström

Lyssna på låtarna i Spotify.

[myyoutubeplaylist iywTzPbcRj4, oQjeK6Cb_8Y, eXUFQQaYf7w, gEzq6zQQp9Y]

Årets musik 2010 – huvud och svans

För mig personligen har 2010 har varit ett bedrövligt år för ny musik. Det har säkert kommit en massa bra plattor och låtar, men jag har inte hittat fram till dem. Trots det har jag satt ihop två listor för 2010 – heads och tails.

Heads innehåller “ny” musik, inom citationstecken eftersom det huvudsakligen handlar om nya släpp av artister jag lyssnat på tidigare. Från klassiska Swans och Killing Joke till Jack White och Nick Cave hjälpligt maskerade med mustasch och trumset.

Tails innehåller det jag faktiskt lyssnat på, hårt redigerat. Jag håller mig till en låt per band annars hade hela listan bestått av musik från Christian Deaths tidigaste plattor och några låtar från Current 93.

Endast en låt har tagit sig in på båda listorna, It breaks med Tunng. Crystal Castles och The Swans finns med på båda fast med olika låtar.

Gott slut. Nästa år blir det mer ny musik, det är ett nyårslöfte.