De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Mia Frostvide

Under flera år musiktwittrade jag på kontot @Synthlobbyn och gjorde ett försök att täcka in och diskutera allt som kunde tänkas rymmas inom genren elektronisk musik.

I dag känns själva termen närmast daterad, och ambitionen som en typ av avancerat självskadebeteende. Hela grejen med att göra tema-, topp- och årslistor blev lite för mycket ”all work and no play”. Så jag blev ”a dull girl”, och slutade plötsligt lista min musik. Så detta är en tillfällig comeback.

De första fem åren av perioden lyssnade jag ärligt talat på alldeles för mycket musik som ingen borde varken ha gjort eller släppt. Å andra sidan fick det mig att fundera på begreppet ”bra musik” och omvärdera min syn på vad det är. Bra musik kan vara tråkig och dålig musik rolig. Jag blev ofta i diskussioner i samband med mina musikpostningar tillrättavisad om genrer och ofta började samtalen handla om artisterna/bandens image (vem kunde ana den utvecklingen på Twitter?).

Lika ofta som black metal-band förväntas vilja bränna stavkyrkor och hånglar med Satan, förväntas hårdsynthband bestå av uniformsklädda germanofiler som hellre vill äga en stridsvagn än en husvagn.

Lusten till att prata offentligt om musik försvann successivt då allt blev ett slags ställningstagande kring rätt och fel, snarare än kring vad musiken väcker för känslor och betyder för den som lyssnar. Och med det minskade också mitt behov av att lyssna på ”allt” (och bara inom ”min egen” genre).

Jag gillade vid den tiden särskilt hård EBM, så kallad aggrotech/hellectro. Ju mer suspekt och brötigt, desto gladare blev jag. Särskilt pepp blev jag av höra på arga mexikanska små män med pandasminkade ögon när de väste otidigheter på spanska, engelska och tyska.

Men jag var också en stor fan av allt från futurepop till darkwave. Lite gammel-kraut och belgiska body-duos som populariserat talet 242 var förstås självklart. Det mesta gick an. Brittiska djuraffärspojkar med koner på huvudet, slovenska på skoj-nationalister som gjorde filmmusik till en finsk scififilm om nazisterna på baksidan av månen kunde förekomma.

Suspekt instrumentalmusik inspirerade av ritningar över ett postapokalyptiskt Karlstad blandades med mumlig art pop av hipstertjejer med ikonkomplex, dansgolvsfjäskig synthpop av tvålfagra britter och hissmusik för alla våningar ner till helvetet. Soundtrack till jordens undergång ena dagen och finstämd elektronisk naturlyrik av norska röksvampar den andra.

Jag stod lika gärna med 3D-glasögon på Skeppsholmen och tittade på velodromanimationer & överåriga tyska farbröder i självlysande lycradräkter, som jag dansade mig svettig till korstågs-EBM och svenska Star Trek-plojband på gothfestival i Leipzig.

Nu kan jag möjligen hävda att jag minsann såg Kite både i ett tält i Arvika och i ett gammalt slakthusområde med ölkladdigt golv innan de sålde ut Dramaten.

Så hur kom jag ut på andra sidan 10-talet efter att ha fäktat mig fram genom denna djungel av musikintryck? Inte så mycket klokare!

Vad hände med dubstep och häxhouse? Kan det vara så att Depeche Mode verkligen inte gjort en enda låt de senaste tio åren som känns ens vagt intressant? Hur slutade jag älska alla låtar som innehöll ord som blitzkrieg och mädchen in uniform och började lyssna på sydafrikansk electrohiphop och amerikansk sadcore med en lolita som sjunger om att titta på medan hennes pojkvän spelar videogames? Jag vet inte, men jag använder oftare order eklektisk än elektronisk när jag pratar om musik nu för tiden. Det mesta jag lyssnade på har inte åldrats med värdighet så det har jag förmodligen till stor del tvingat mig att glömma.

Av det som blev kvar till soundtracket för mitt tiotal går säkert det mesta att dansa, gråta, hångla, slåss och invadera länder till. Allt handlar om humör och personlighet snarare än om musikens uppviglande inverkan.

Lyssna på hela listan här.

  • Daft Punk, Pharrell Williams, Nile Rodgers ”Get Lucky”
  • M83 ”Midnight City”
  • Robyn ”Dancing On My Own”
  • Crystal Castles, Robert Smith ”Not In Love (Radio Version)”
  • IAMX ”I Come With Knives”
  • Kite ”Wishful Summer Night”
  • Covenant, Necro Facility ”Lightbringer”
  • Owl Vision ”Doomster”
  • Lissi Dancefloor Disaster ”Singing My Heart Out”
  • Lana Del Rey ”National Anthem”
  • ME THE TIGER ”Ambulance Disco Light”
  • Ladytron ”Destroy Everything You Touch”
  • Hurts ”Lights”
  • Pet Shop Boys ”Vocal”
  • Strangers ”Something New”
  • Systraskap ”Wear it like you deserve it (Karin Park Remix)”
  • Florence + The Machine ”Hunger”
  • M83, Susanne Sundfør ”Oblivion”
  • Kate Boy ”Northern Lights”
  • Zola Jesus ”Hikikomori”
  • Curxes ”Creatures”
  • Vile Electrodes ”Empire of Wolves”
  • Full Of Keys ”All the Roses”
  • Henric de la Cour ”Chasing Dark”
  • Psy’Aviah ”Ok”
  • Rein ”(You Call It) Democracy”
  • Die Antwoord ”Xp€n$IV $H1t”
  • Spark! ”Ett Lejon I Dig”
  • Hocico ”Bite me!”
  • Faderhead ”Fistful of Fuck You”

Mia Frostvide är Synthlobbyn.

Pelles 10-tal

2008 lanserades Spotify. Samma år startade jag dagensspotifylista.net för att kunna spara och hitta de musiklistor jag delade med mig av på Twitter. Efter hand bjöd jag in vänner att dela med sig av sina egna spellistor på olika teman på sajten.

När tidningen Novell samlade sina favoritlåtar från nollnolltalet valde vi att haka på och sammanställda våra egna favoritlistor. Men på den tiden levde bloggvärlden och de flesta publicerade sina listor på sina egna bloggar, som Jonk gjorde.

Efter nollnolltalet gick vi bakåt i tiden och listade 90-talets bästa låtar också.

Nu när det har gått tio år är det dags igen. Några gamla skribenter och några specialinbjudan tyckare delar med sig av favoriterna som släppts från och med 2010 till och med 2019.

De som delar med sig av en titt tillbaka på de tio senaste årens musikutveckling:

Jag uppdaterar listan efter hand som vi publicerar fler inlägg.

För min egen lista har jag satt upp liknande regler som förra gången. Det får bara vara en låt per artist, listan är sammanställd så att den ska funka att lyssna på i ett streck, alltså ett antal temasjok och inga tvära kast mellan olika genrer. Jag har dessutom valt bort covers men till skillnad från förra gången listat remixer.

Förra gången vi gjorde det här följde vi Novells mall och listade 100 låtar var, men sedan dess har årslistorna på dagensspotifylista.net följt mallen från Jonas Nordströms Topp 30-listor så i år har vi (försökt) hålla oss till 30 låtar var.

Lyssna på hela listan här.

Några tydliga teman kan ses i listan: drum ’n’ bass har inte varit starkare sedan Goldies ”Inner City Life”, house och rave har inte varit mer nostalgiskt sedan The Streets ”Weak Become Heroes”, dödsmusiken har inte varit starkare sedan Mozarts ”Requiem”.

Det går inte att lyssna på ”Stadium status” utan att vilja sjunga med i fuck off-glädje, ”F.A.S” är som en gatsten genom luften i musikalisk form, ”Tidigt nittiotal” får mig att vilja gråta av nostalgi trots att jag inte gjorde samma resa som Andreas Mattsson, Dennis Lyxzén borde inte få lov att sjunga på något annat språk än svenska och varje gång man kan ha med ett nästan sju minuter långt epos om en ockult vetenskapsman som jobbade med det amerikanska rymdprogrammet ska man ta den chansen.

  1. Anton Kristiansson ”Din alltid alltid (Alexander Palmestål remix)” (2013)
  2. Jamie xx ”All Under One Roof Raving” (2014)
  3. Burial ”Rival Dealer” (2013)
  4. The 2 Bears ”Heart of the Congos” (2012)
  5. Newkid ”Stadium status” (2011)
  6. Lorentz & Sakarias ”Sommarsnö” feat. J.J. (2012)
  7. Max Peezay ”F.A.S” feat. Jeff (2012)
  8. Rein ”Concrete Jungle” (2016)
  9. Kindness ”Who Do You Love (Wolfgang Voigt GAS Mix)” feat. Robyn (2016)
  10. Moby ”Like a Motherless Child (Atlaxsys Remix)” (2018)
  11. Andreas Mattsson ”Tidigt nittiotal” (2016)
  12. Tegan and Sara ”100x” (2016)
  13. Leonard Cohen ”You Want It Darker” (2016)
  14. bob hund ”Åh Döds” (2013)
  15. Thåström ”Old Point Bar” (2017)
  16. Ossler ”Helsingborg” (2017)
  17. Ride ”Catch You Dreaming” (2018)
  18. Slowdive ”Don’t Know Why” (2017)
  19. School ’94 ”My So Called Life” (2016)
  20. Tysta Mari ”I natt” (2013)
  21. Markus Krunegård ”Askan är den bästa jorden” (2012)
  22. INVSN ”Ner i mörkret” (2013)
  23. Mattias Alkberg ”Skända flaggan” (2013)
  24. Ismen ”Svennestyle” (2014)
  25. 1987 ”Vit häst” (2015)
  26. Breton ”Edward the Confessor” (2012)
  27. Moderat ”Running” (2016)
  28. Swans ”Lunacy” (2012)
  29. The Claypool Lennon Delirium ”Blood And Rockets (Movement I, Saga of Jack Parsons – Movement II, Too The Moon)” (2018)
  30. Motormännen ”ABC-staden (djup version)” (2014)
  • 2010: 0
  • 2011: 1
  • 2012: 6
  • 2013: 6
  • 2014: 3
  • 2015: 1
  • 2016: 7
  • 2017: 3
  • 2018: 3
  • 2019: 0

Alla utgivningsår är hämtade från Spotify.

Jag passade också på att lista årtiondets bästa album, även om jag inte lyssnar lika mycket på album längre utan mer atomiserat på enskilda låtar.

  1. Lorentz & Sakarias ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast” (2012)
  2. In The Nursery ”Blind Sound” (2011)
  3. Drab Majesty ”The Demonstration” (2017)
  4. Public Service Broadcasting ”Every Valley” (2017)
  5. New Model Army ”Between Dog and Wolf” (2013)
  6. INVSN ”INVSN” (2013)
  7. Moderat ”II” (2013)
  8. Gidge ”LINLNN” (2017)
  9. Andreas Mattsson ”Solnedgången” (2016)
  10. Nick Cave & The Bad Seeds ”Skeleton Tree” (2016)

Lyssna på hela listan här.

Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Pelles 30 mest lyssnade låtar 2016 enligt Last.fm

Ok. Det var listan över låtarna jag gillade mest 2016. Men vilka låtar lyssnade jag på mest? (En låt per artist.)

  1. Robyn ”Who Do You Love – Wolfgang Voigt GAS Mix”
  2. Burial ”Archangel”
  3. School ’94 ”My So Called Life”
  4. Leonard Cohen ”You Want It Darker”
  5. Rein ”Concrete Jungle”
  6. Little Jinder ”Hångellåten (feat. Mauro Scocco)”
  7. Nick Cave & The Bad Seeds ”Jesus Alone”
  8. Killing Joke ”Adorations”
  9. Cherrie ”Aldrig Igen (må sådär)”
  10. Västerbron ”Jag nominerar mig själv” 11. Imperiet ”Message for the Boys Squad” (Finns tyvärr inte på Spotify.)
  11. The Leather Nun ”Outside my window”
  12. Moderat ”Running”
  13. Lust for Youth ”Sudden Ambitions”
  14. Andreas Mattsson ”Tidigt nittiotal”
  15. Young Magic ”Valhalla”
  16. Tegan and Sara ”100x”
  17. The Sisters of Mercy ”Afterhours”
  18. Mauro Scocco ”Alla har ont nånstans”
  19. Moby ”Are You Lost In The World Like Me?”
  20. Søren Juul ”Dear Child”
  21. Swans ”Finally, Peace”
  22. Aleks ”Sista timmen”
  23. Bam Spacey ”Avstånd och Skog”
  24. Dinosaur Jr. ”Be A Part”
  25. Rome ”Celine in Jerusalem”
  26. Anoraak ”Figure”
  27. Pascal ”Forever”
  28. Adolphson & Falk ”Ifrån”
  29. Submotion Orchestra ”In Gold – Nikitch Remix”
  30. Simon Norrsveden ”Kassandra”

Direktlänk till Spotifylistan.

Det här är nionde året i rad jag publicerar min lista över de mest lyssnade låtarna det året. Här är tidigare listor.

Årets bästa låtar 2016

Lyssna på hela spellistan i Spotify här.

”Hineni, hineni
I’m ready, my Lord.”

2016 var året när de stora stjärnorna dog en efter en.

Leonard Cohen var varken först eller sist, men singeln You Want it Darker var det mörkaste och tydligaste musikaliska avskedet under året.

När Kindness släppte Who Do You Love tillsammans med Robyn 2014 var låten knappt fem minuter. I Wolfgang Voigts hypnotiska remix från 2016 har den växt till ett nästan tio minuter långt epos. Och det var en annan sak som definierade mitt musikaliska 2016, de långa låtarna. På den här listan dock bara representerade av Swans med en av deras kortaste låtar från albumet The Glowing Man) och El_Txef_A:s Claim of Planet Earth (Tree of Life)-remix. Se fler utvalda långa låtar från i år på den här Spotifylistan.)

”I need a better way
To burn beside the lights”

Moby gick åt andra hållet och släppte These Systems Are Falling ett rasande album tillsammans med nya konstellationen The Void Pacific Choir. Uppfriskande.

”Är det sant när du säger att du älskar mig?”

Hurula släppte ett av årets bästa album med starka Vapen till dom hopplösa. Se de övriga åtta bästa albumen i den här Spotifylistan.

”Roar like a lion or they eat you alive”

På den här listan inleder Hurula ett kort block med fyra unga arga svenska artister – Hurula, Pascal, Rein (bästa nya artisten i år) och Västerbron.

Därefter kommer tre gitarrslammerband som alla bildades på 1980-talet. Dinosaur Jr, Pixies och Teenage Fanclub. Även om det väl mest är Pixies som lever på sitt oljud i dag. Både Be a Part och Live in the Moment är skönt tillbakalutade låtar.

”I fear the age of consequence and I wish that it was over
Bring me the snowfall, bring me the cold wind, bring me the winter”

1980-talets hot om en evig vinter orsakad av kärnvapenkrig har ersatts av 2010-talets hot om en värld förstörd av den globala uppvärmningen. New Model Army är på plats och sätter ord på känslorna under hela den här tiden.

På albumet Skeleton Tree ljudsätter Nick Cave och Warren Ellis en otroligt tragiskt händelse. (En förälder ska inte behöva begrava sitt barn.) Det tog ett tag för mig att komma in i låtarna men tack vare One More Time with Feeling, dokumentären om inspelningen av albumet, kändes det som att man fick tillåtelse att ta del av denna sorg.

Swans får representeras med den sista låten på deras sista album med sin nuvarande sättning. Finally, Peace definieras av ett mässande ”The glory is mine”.

Omringad av en sparsmakad instrumentering tar Rome plats i storslagna Celine in Jerusalem. Jag har alltid haft problem med artister som verkar i neofolk-genren på grund av deras allt för nära umgänge med fascister. Jag kan verkligen rekommendera S. Alexander Reeds bok Assimilate – A Critical History of Industrial Music. Men när Thåström godkänner någon genom att göra ett (tyvärr inte särskilt intressant) gästspel får det gå.

”Hemma har jag bara gatorna
barerna
saknaden
vad som helst”

School ’94 med Alice B på sång låter som ett indieband från tidigt 1990-tal i en låt inspirerad i gamla nittiotals-tv-serien Mitt så kallade liv och Andreas Mattsson sjunger nostalgiskt om att vara i ett indieband på tidigt 1990-tal.

”Vi kan beställa några whiskey till
Tills jag ser ut som något du vill ha”

Storslagna pianockord öppnar Mauro Scoccos Alla har ont någonsin och en klar synthslinga knyter ihop Simon Norrsvedens Kassandra.

”vem kunde nånsin tro
att jag var den som skulle tappa mitt språk”

Starkt av Eva Dahlgren.

”I swear I tried to leave you
At least a hundred times a day”

I mitt arbete med den här listan upptäckte jag till min stora glädje att Sara Quin i Tegan and Sara skriver kommentarer till sina låttexter på oumbärliga sajten Genius. Och även om 100x handlar om två tvillingsystrar tror jag att det är många andra som hitta plats i sina hjärtan åt den här texten.

”Du och dina lögner
Ni går hand i hand”

Tillbaka i Sverige sjunger Cherrie (som jag upptäckte tack vare stenhårda Tabanja förra året) och Cleo (som jag upptäckte tack vare vackra Andas) om kärlek i ett stramt avskalat mörker.

Mauro Scocco är tillbaka i Little Jinders stora Hångellåten (som släpptes som singel 2015 (men visst måste låten ha släppts på Spotify först i januari 2016?) och kom med på albumet Allting suger 2016) och Jonathan Johansson Sommarkläder är båda så mycket sommar. (Edit: Jag insåg i efterhand att jag hade med Hångellåten i en månadslista redan förra året. Det är nackdelen med att inte uppdatera bloggen, det är mycket svårare att söka i listorna.)

Young Magics Valhalla kombinerar ljudet från soundtracket till Akira och (i alla fall i mina öron) obskyra Red Garden av Hanging Garden från samlingen Document 01.

Med en åttiotalssynth och ett stabilt beat kliver Aleks in i Sista timmen.

Moderat har plockat upp stafettpinnen efter Burial som, trots sin nästan traditionella julsingel Young Death / Nightmarket, inte tog sig in på årsbästalistan. Men Moderat är en nästan fullgod ersättning för oss som älskar filmiska ljudlandskap.

Svenska Bam Spacey har med Eden skapat en annan typ av ljudmässig utflykt i sin skogstechno.

Mäktiga Ritual skapade stora förväntningar på industriveteranerna Bill Leebs och Rhys Fulbers sidoprojekt Deleriums album Mythologie som skivan tyvärr aldrig kunde leva upp till.

”Never felt this way before
Never wanted nothing more
calling out the crazy before your eyes”

En sista iakttagelse kanske skulle kunna vara att det här har varit ett br år för storslagen pop. Boeoes Kaelstigens remix av Firefox AK:s Heart of Mine är onekligen stor.

Alla som samplar Terrence McKenna är värda en plats på en topplista. I år blev det El_Txef_A.

Det här var det åttonde året i rad jag har satt ihop en topplista över årets bästa låtar. Här är de tidigare listorna:

Här är årets alla topplistor i Spotify.

Och här är en lista med alla bra låtar från året.

350 bra låtar från 2016.

  1. Leonard Cohen ”You Want It Darker”
  2. Kindness feat. Robyn ”Who Do You Love (Wolfgang Voigt GAS Mix)”
  3. Moby & The Void Pacific Choir ”Are You Lost In The World Like Me?”
  4. Hurula ”Ny drog”
  5. Pascal ”Forever”
  6. Rein ”Concrete Jungle”
  7. Västerbron ”Jag nominerar mig själv”
  8. Dinosaur Jr. ”Be a Part”
  9. Pixies ”Talent”
  10. Teenage Fanclub ”Live In The Moment”
  11. New Model Army ”Winter”
  12. Swans ”Finally, Peace”
  13. Nick Cave & The Bad Seeds ”Girl in Amber”
  14. Rome ”Celine in Jerusalem”
  15. School ’94 ”My So Called Life”
  16. Andreas Mattsson ”Tidigt nittiotal”
  17. Mauro Scocco ”Alla har ont nånstans”
  18. Simon Norrsveden ”Kassandra”
  19. Eva Dahlgren ”Säg mitt namn”
  20. Tegan and Sara ”100x”
  21. Cherrie feat. Stormzy ”Aldrig igen (må sådär)”
  22. Cleo feat. Broke n Tipsy ”Vi har sagt allt”
  23. Little Jinder feat. Mauro Scocco ”Hångellåten”
  24. Jonathan Johansson ”Sommarkläder”
  25. Aleks ”Sista timmen”
  26. Moderat ”Running”
  27. Bam Spacey ”Avstånd och skog”
  28. Delerium feat. Phildel ”Ritual”
  29. Firefox AK ”Heart of Mine (Boeoes Kaelstigen Remix)”
  30. El_Txef_A ”Claim Of Planet Earth (El_Txef_A’s Tree Of Life)”

De långa låtarnas år 2016

  • Andra Sidan – Andreas Söderström
  • The Glowing Man – Swans
  • Who Do You Love – Wolfgang Voigt GAS Mix – Robyn, Kindness
  • Moonbuilding 2703 AD – Wolfgang Voigt – AntiretroAmbientPsycholkaMix – The Orb
  • Untitled 9 – Djrum
  • TKY – Conforce
  • Sfire 3 – John Talabot’s Warehouse Dub – S.Fire, John Talabot
  • Riod – Juan Atkins, Moritz Von Oswald
  • The Space Tapes – Shura
  • Fallin’ Rain – Karl Blau
  • Golden Times I – Ben Lukas Boysen
  • The Ship – Brian Eno
  • Hon – Gidge
  • Nylon Strung – Eagles & Butterflies Remix – Underworld, Eagles & Butterflies
  • Blondes Have More Fun – The Black Madonna Immaterial Girl Remix – Tiga, The Black Madonna
  • Waterfall – Neelix Remix – Vök, Neelix
  • Won’t Wait For Yesterday – Idjut Boys Last Orders Dub – Bing Ji Ling
  • Reach – Neurosis
  • New Song (Jono Jagwar Ma Remix) – Warpaint
  • Human Nature – Sam Phillips
  • The Wolf’s Sun – Esben and the Witch

Bästa andra halvåret 2016

  • Come Near Me – Massive Attack, Ghostpoet
  • Alla har ont nånstans – Mauro Scocco
  • Sommarkläder – Jonathan Johansson
  • Winter – New Model Army
  • Be a Part – Dinosaur Jr.
  • Forever – Pascal
  • Talent – Pixies
  • Celine in Jerusalem – Rome
  • Ritual – Delerium, Phildel
  • Girl in Amber – Nick Cave & The Bad Seeds
  • Who Do You Love – Wolfgang Voigt GAS Mix – Robyn, Kindness
  • Parga – Solee Remix – Djuma Soundsystem
  • Strange World – Fallulah
  • Live In The Moment – Teenage Fanclub
  • Chicago – Pixelord
  • Ny drog – Hurula
  • Bible – Ghost B.C.
  • Young Paula Abdul (The Selfie Mix) – Gnucci
  • Jag skulle kunna döda – Roger Karlsson
  • Lorem Ipsum – Merit Hemmingson
  • Running – Moderat
  • Heart of Mine – Boeoes Kaelstigen Remix – Firefox AK, Boeoes Kaelstigen
  • Kassandra – Simon Norrsveden
  • Samtal! Vänta! Nu! – Kolbacken
  • You Want It Darker – Leonard Cohen
  • Are You Lost In The World Like Me? – Moby, The Void Pacific Choir
  • Tidigt nittiotal – Andreas Mattsson
  • Avstånd och Skog – Bam Spacey
  • Finally, Peace – Swans
  • When the Smoke Clears – Sick Of It All
  • Morning Star – Covenant
  • To Find Her – Dead Astronauts
  • Nightmarket – Burial
  • Solo S – Aina Myrstener Cello
  • Snooza – Säkert!

Bäst i september 2016

  • Ritual – Delerium, Phildel
  • Dead In This House – IAMX
  • Jesus Alone – Nick Cave & The Bad Seeds
  • Who Do You Love – Wolfgang Voigt GAS Mix – Robyn, Kindness
  • Frisk – Black Marble
  • Parga – Solee Remix – Djuma Soundsystem
  • Strange World – Fallulah
  • Mr. Apples – Madness
  • Live In The Moment – Teenage Fanclub
  • Den här stan är inte så platt som du tror – Dalaplan
  • This Is a Love Song – Deacon Blue
  • Chicago – Pixelord
  • Ny drog – Hurula
  • Bible – Ghost B.C.
  • Young Paula Abdul (The Selfie Mix) – Gnucci
  • Whiteout – Warpaint
  • Jag skulle kunna döda – Roger Karlsson
  • Lorem Ipsum – Merit Hemmingson
  • Running – Moderat
  • Snälla, Håll Käft (Indiana Lights Remix) – Hjärta

Bäst i februari 2014

  • Eye In The Sky – Daniel Hotshot Remix – Parralox
  • Sopsäck serenad – Johan Alander, Anna Lisa Hellqvist, Houman Sebghati
  • Bloodsucker Boy – Simon Norrsveden
  • National Grid – Breton
  • New Shit – Ison & Fille, Nebay Meles, Rosh
  • F For You – Disclosure, Mary J. Blige
  • I Like You – Katy B
  • BRE$TÄLL(AUX) – Gonza-Ra
  • Min stad – Linnea Henriksson
  • Double rainbow över Valla Torg – Parken
  • For Another Life – Seabound
  • Du stör dig hårt på mig – Markus Krunegård
  • Röd – Saft Stockholm
  • Prophet (Grammis Version) [feat. Robyn] – Zhala, Robyn
  • Knäpper mina fingrar – Remix – Linda Pira, Kumba, Rosh, Cleo, Sep, Vanessa Falk, Rawda, Julia Spada, Joy

SSWC 2011, en försmak #sswc

Precis som förra året så kommer jag, Jonk, att spela musik i ladan på Sweden Social Web Camp, denna gången hela Fredagskvällen, och kanske lite mer någon av de andra kvällarna. Här kommer ett litet axplock av vad jag kommer att spela i år. Vi ses på Tjärö!

Som vanligt blir det också massor med härligt 80-tal!