Årets musik 2010 – huvud och svans

För mig personligen har 2010 har varit ett bedrövligt år för ny musik. Det har säkert kommit en massa bra plattor och låtar, men jag har inte hittat fram till dem. Trots det har jag satt ihop två listor för 2010 – heads och tails.

Heads innehåller “ny” musik, inom citationstecken eftersom det huvudsakligen handlar om nya släpp av artister jag lyssnat på tidigare. Från klassiska Swans och Killing Joke till Jack White och Nick Cave hjälpligt maskerade med mustasch och trumset.

Tails innehåller det jag faktiskt lyssnat på, hårt redigerat. Jag håller mig till en låt per band annars hade hela listan bestått av musik från Christian Deaths tidigaste plattor och några låtar från Current 93.

Endast en låt har tagit sig in på båda listorna, It breaks med Tunng. Crystal Castles och The Swans finns med på båda fast med olika låtar.

Gott slut. Nästa år blir det mer ny musik, det är ett nyårslöfte.

80-talstema: 1981

Hur lång preskriptionstid är det på usel musiksmak? Jag menar, 1981 är ju nästan trettio år sedan!

1981 hade jag inte börjat bygga min musiksmak. Vill jag inbilla mig. Den skvalpade ju liksom runt i ett slags amöbastadie. Jag kanske hade lyssnat på Sweet och Sex Pistols på fritids, men de var helt utbytbara mot Baccara, Napoleon XIV, Blåblus eller ABBA i den lilla slitna kassettbandspelaren.

1981 tillbringades till stor del runt bostadsområdena Eskilsminne, där jag bodde, och Elineberg, där jag gick i skolan. På rasterna åt man bulle-i-bulle (chokladboll i franskbrödbulle), på kvällarna såg man Hulken på TV, på fredagarna gick man (eventuellt) på skoldisco (där man vaggade i sidled till Gyllene Tider och Freestyle) och på helgerna var det film på fritidsgården. Huvudsakligen visade de Nu blåser vi snuten och Trinity och andra filmer med Burt Reynolds, Terence Hill och Bud Spencer.

1981 kom en stor del av musiken som fanns runt mig från radion, därför blandas misären med ett och annat guldkorn.

Grease och Saturday Night Fevers framgångar orsakade fortfarande svallvågor. Men Bee Gees lyckades inte riktigt följa upp Too Much Heaven och Olivia Newton-John hade påbörjat sin väg mot undergången (Xanadu via Physical). Sheena Easton hade fortfarande inte träffat Prince.

Det finns även låtar på listan som jag återknöt kontakten med när jag väl hittat en musiksmak: Human League (även om det var de äldre albumen som blev favoriterna något år senare), Jon & Vangelis (som fick en hit i samband med Chariots of Fire med musik av Vangelis som är högst okej eftersom han gjorde musiken till Blade Runner) och Pete Shelley.

Det fanns spjutspetsar på skolan som faktiskt hade musiksmak. Oftast senpunkare som sniffade tändargas bakom aulan (det fick jag höra vid ett Hem & Skola-möte). Punkarna lyssnade vid den här tiden på Ramones och Ebba Grön. Bra skit. Jag hängde inte med dem.

Så här kommer min lista från 1981. I’m so sorry.

1981

1981 på spotify

  1. Flickan och kråkan – Mikael Wiehe
  2. Living Eyes – Bee Gees
  3. Let’s Groove – Earth, Wind & Fire
  4. Physical – Olivia Newton-John
  5. For Your Eyes Only – Sheena Easton
  6. Japanese Boy – Aneka
  7. När vi två blir en – Gyllene Tider
  8. Fantasi – Freestyle
  9. 800° – Ebba Grön
  10. Don’t You Want Me – The Human League
  11. Yours Truly, 2095 – Electric Light Orchestra
  12. Homo Sapien – Pete Shelley
  13. I’ll Find My Way Home – Jon & Vangelis

Glömda och funna, del 1

Historien var aldrig riktigt som historieskrivarna menar att den var. Det är Sverige 2009 och jag ser 80-tal överallt: i kläderna, i musiken, i glasögonen.
Men inte någonstans hör jag hur det lät när 70 sakta blev 80 och ingen riktigt visste var allt skulle ta vägen någonstans.
Här är min samling av glömda och (åter)funna små märkligheter som fortfarande glimmar rätt fint.

Lyssna på låtarna i Spotify.