De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Mia Frostvide

Under flera år musiktwittrade jag på kontot @Synthlobbyn och gjorde ett försök att täcka in och diskutera allt som kunde tänkas rymmas inom genren elektronisk musik.

I dag känns själva termen närmast daterad, och ambitionen som en typ av avancerat självskadebeteende. Hela grejen med att göra tema-, topp- och årslistor blev lite för mycket ”all work and no play”. Så jag blev ”a dull girl”, och slutade plötsligt lista min musik. Så detta är en tillfällig comeback.

De första fem åren av perioden lyssnade jag ärligt talat på alldeles för mycket musik som ingen borde varken ha gjort eller släppt. Å andra sidan fick det mig att fundera på begreppet ”bra musik” och omvärdera min syn på vad det är. Bra musik kan vara tråkig och dålig musik rolig. Jag blev ofta i diskussioner i samband med mina musikpostningar tillrättavisad om genrer och ofta började samtalen handla om artisterna/bandens image (vem kunde ana den utvecklingen på Twitter?).

Lika ofta som black metal-band förväntas vilja bränna stavkyrkor och hånglar med Satan, förväntas hårdsynthband bestå av uniformsklädda germanofiler som hellre vill äga en stridsvagn än en husvagn.

Lusten till att prata offentligt om musik försvann successivt då allt blev ett slags ställningstagande kring rätt och fel, snarare än kring vad musiken väcker för känslor och betyder för den som lyssnar. Och med det minskade också mitt behov av att lyssna på ”allt” (och bara inom ”min egen” genre).

Jag gillade vid den tiden särskilt hård EBM, så kallad aggrotech/hellectro. Ju mer suspekt och brötigt, desto gladare blev jag. Särskilt pepp blev jag av höra på arga mexikanska små män med pandasminkade ögon när de väste otidigheter på spanska, engelska och tyska.

Men jag var också en stor fan av allt från futurepop till darkwave. Lite gammel-kraut och belgiska body-duos som populariserat talet 242 var förstås självklart. Det mesta gick an. Brittiska djuraffärspojkar med koner på huvudet, slovenska på skoj-nationalister som gjorde filmmusik till en finsk scififilm om nazisterna på baksidan av månen kunde förekomma.

Suspekt instrumentalmusik inspirerade av ritningar över ett postapokalyptiskt Karlstad blandades med mumlig art pop av hipstertjejer med ikonkomplex, dansgolvsfjäskig synthpop av tvålfagra britter och hissmusik för alla våningar ner till helvetet. Soundtrack till jordens undergång ena dagen och finstämd elektronisk naturlyrik av norska röksvampar den andra.

Jag stod lika gärna med 3D-glasögon på Skeppsholmen och tittade på velodromanimationer & överåriga tyska farbröder i självlysande lycradräkter, som jag dansade mig svettig till korstågs-EBM och svenska Star Trek-plojband på gothfestival i Leipzig.

Nu kan jag möjligen hävda att jag minsann såg Kite både i ett tält i Arvika och i ett gammalt slakthusområde med ölkladdigt golv innan de sålde ut Dramaten.

Så hur kom jag ut på andra sidan 10-talet efter att ha fäktat mig fram genom denna djungel av musikintryck? Inte så mycket klokare!

Vad hände med dubstep och häxhouse? Kan det vara så att Depeche Mode verkligen inte gjort en enda låt de senaste tio åren som känns ens vagt intressant? Hur slutade jag älska alla låtar som innehöll ord som blitzkrieg och mädchen in uniform och började lyssna på sydafrikansk electrohiphop och amerikansk sadcore med en lolita som sjunger om att titta på medan hennes pojkvän spelar videogames? Jag vet inte, men jag använder oftare order eklektisk än elektronisk när jag pratar om musik nu för tiden. Det mesta jag lyssnade på har inte åldrats med värdighet så det har jag förmodligen till stor del tvingat mig att glömma.

Av det som blev kvar till soundtracket för mitt tiotal går säkert det mesta att dansa, gråta, hångla, slåss och invadera länder till. Allt handlar om humör och personlighet snarare än om musikens uppviglande inverkan.

Lyssna på hela listan här.

  • Daft Punk, Pharrell Williams, Nile Rodgers ”Get Lucky”
  • M83 ”Midnight City”
  • Robyn ”Dancing On My Own”
  • Crystal Castles, Robert Smith ”Not In Love (Radio Version)”
  • IAMX ”I Come With Knives”
  • Kite ”Wishful Summer Night”
  • Covenant, Necro Facility ”Lightbringer”
  • Owl Vision ”Doomster”
  • Lissi Dancefloor Disaster ”Singing My Heart Out”
  • Lana Del Rey ”National Anthem”
  • ME THE TIGER ”Ambulance Disco Light”
  • Ladytron ”Destroy Everything You Touch”
  • Hurts ”Lights”
  • Pet Shop Boys ”Vocal”
  • Strangers ”Something New”
  • Systraskap ”Wear it like you deserve it (Karin Park Remix)”
  • Florence + The Machine ”Hunger”
  • M83, Susanne Sundfør ”Oblivion”
  • Kate Boy ”Northern Lights”
  • Zola Jesus ”Hikikomori”
  • Curxes ”Creatures”
  • Vile Electrodes ”Empire of Wolves”
  • Full Of Keys ”All the Roses”
  • Henric de la Cour ”Chasing Dark”
  • Psy’Aviah ”Ok”
  • Rein ”(You Call It) Democracy”
  • Die Antwoord ”Xp€n$IV $H1t”
  • Spark! ”Ett Lejon I Dig”
  • Hocico ”Bite me!”
  • Faderhead ”Fistful of Fuck You”

Mia Frostvide är Synthlobbyn.

Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Pelles 30 mest lyssnade låtar 2011 enligt Last.fm

Nytt och gammalt, mest gammalt i år. En låt per artist.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  1. Stagger Underworld
  2. Du är religion Imperiet
  3. (They Long To Be) Close To You Steen Jørgensen & Hannah Schneider
  4. You don’t tell me lies Fläskkvartetten
  5. Seesaw Sway Peter Murphy
  6. Archangel Burial
  7. Black Thoughts OFF!
  8. Killing Game Skinny Puppy
  9. War Is My Destiny feat. Immortal Technique and Max Cavalera of Sepultura/Soulfly Ill Bill
  10. Windowlicker Aphex Twin
  11. Judge Of My Domain Covenant
  12. Immigrant Song Atticus Ross, Trent Reznor & Karen O
  13. Harduingetmankandansatill? bob hund
  14. The Blade Front Line Assembly
  15. We Die And See Beauty Reign Isobel Campbell & Mark Lanegan
  16. Policy Of Truth Depeche Mode
  17. Tears in Rain Vangelis
  18. Med ögon känsliga för grönt Barbro Hörberg
  19. Gefahrstoffe (Hocinoizeflug Club Mix) Patenbrigade: Wolff
  20. Slussen 05:15 (Nattbuss Edit) Fritjof & Pikanen
  21. Här kommer natten Pugh Rogefeldt
  22. Månskensregn Veronica Maggio
  23. James Bond Theme (From “Dr. No.”) John Barry Orchestra
  24. Wasteland Black Sun Empire
  25. Känner du som jag Riddarna
  26. De månbleka tingen feat. Susie (Single Edit) Mr Jones Machine
  27. Insomniac (feat. Speedknock) Still Pee & Ru
  28. Being Boring Pet Shop Boys
  29. Om du var här Kent
  30. Rest Your Head Lali Puna

Lyssna på låtarna i Spotify.

New York New York

Om inte allt för lång tid ska jag åka till New York. För att komma in i rätt stämning skapade jag denna spellista.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Empire State Of Mind feat. Alicia Keys Jay-Z
  • New York City Boy Pet Shop Boys
  • New York Groove Ace Frehley
  • New York (Radio Edit) Paloma Faith
  • Nights On Broadway Bee Gees
  • Native New Yorker (Brooklyn Club Mix) Odyssey
  • Angel Of Harlem U2
  • Tom’s Diner Suzanne Vega
  • New York City Gil-Scott Heron
  • New York, New York Frank Sinatra
  • New York’s My Home Sammy Davis Jr
  • 52nd Street Billy Joel
  • Walk On The Wild Side Lou Reed
  • What New York Used To Be The Kills
  • Fairytale Of New York feat. Kirsty MacColl The Pogues
  • 5:e Avenyn (Akustisk version) Adolphson & Falk
  • Julkort från New York Mauro Scocco
  • New York Markus Krunegård
  • New York City Fibes, Oh Fibes!
  • An Open Letter To NYC Beastie Boys
  • Brooklyn Mos Def
  • The Message Grandmaster Flash & The Furious Five
  • N.Y. State Of Mind Nas
  • Empire State Of Mind (Part II) Broken Down Alicia Keys

Lyssna på låtarna i Spotify.

[myyoutubeplaylist 0UjsXo9l6I8, cpk8ym8iqWU, G4hY2ns5puA, iul3ujcBGwU]

90-talstema: 1993

1993 var året då jag förlovade mig, flyttade in i en mysig vindsvåning med min tilltänkte, gifte mig, och blev gravid med mitt andra barn. Hon som kom att få sitt namn från en artist som gjorde sin solodebut just 1993. Ett album som spelades flitigt hemma i vår lägenhet, och som jag fortfarande lyssnar på då och då.
1993 var också ett år då man (eller åtminstone jag) tittade en hel del på MTV. Och inte bara jag, utan även sonen som då var två år gammal. Han föll för Pet Shop Boys och lärde sig snabbt att identifiera dem. Inte bara deras färgglada uppenbarelser på MTV, utan även soundet. Så fort en låt av Pet Shop Boys spelades i radio pep han “petshopboys!” I julklapp det året fick han albumet Very.
Jag har aldrig gillat U2 särskilt, men av någon outgrundlig anledning köpte jag och lyssnade en hel del på Zooropa. Kanske för att jag alltid gillat The Edge lite mer än jag gillat Bono.
Men albumet of the year 1993, åtminstone för mig, var Depeche Modes Songs of Faith and Devotion. Kanske för att det kom att bli “vår skiva”. Den vi ständigt återkom till genom hela vår stormiga relation.
Som av en händelse gjorde Mazzy Star låten Fade into you samma år. En låt som jag hörde första gången långt senare, och som kom att symbolisera min skilsmässa på det mest smärtsamma vis. Nu har jag dock kommit över det och kan lyssna och gilla, utan att få ont i magen.

Här är min lista. 1993. Håll tillgodo.

[myyoutubeplaylist Ps7uk99XzsU, -4YEW8uibkY, XucegAHZojc, Me4AhOi6LYE, XFkzRNyygfk, ]

Städer

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Oskar Linnros Ack, Sundbyberg
  • Deacon Blue Las Vegas
  • Love Shop, Hilmer Hassig, Jens Unmack, Henrik Hall Copenhagen Dreaming
  • Bruce Springsteen & The E Street Band Atlantic City
  • Simple Minds Moscow Underground
  • Håkan Hellström Jag Har Varit I Alla Städer
  • Alicia Keys Empire State Of Mind (Part II) Broken Down
  • Orup Stockholm
  • Pet Shop Boys Go West
  • Edith Piaf Paris

[myyoutubeplaylist taEgCvD4Z2I, i2esNjuIhZM, nsWyDiNKppA, ywZkZKIWMm0, iYmmh9zkpQM, 6fsM12fGEfg, y-pBca0XdaY]

Lyssna på låtarna i Spotify.

1992 enligt mymlan

Eftersom Pelle, Anders och Kal gjort listor som berättar vad de lyssnade på 1992 ville inte jag vara sämre.
Men när jag satte igång visade det sig att 1992 är som ett svart hål i min musiklyssning. Det jag hade för mig att jag lyssnade på då visade sig inte sällan vara gjort 1993 eller i vissa fall 1994. Minnet sviker alltså.
Min lista blev därför inte strikt 1992, däremot är det musik som säger en del om ungefär vad jag gillade för musik och lyssnade på mellan 1990 och 1994 ungefär.

Här är min lista i Spotify.
Och nej, jag skäms inte ett dugg.

Waiting

Ny och gammal syntpop möts så här på måndagsförmiddagen. (Och SJ:s internetuppkoppling gör spellistans titel väldigt sann.)

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • my robot friend Waiting feat. Alison Moyet
  • Yazoo Nobody’s Diary
  • Depeche Mode The Meaning Of Love
  • La Roux Bulletproof
  • Bronski Beat Smalltown Boy
  • Frankmusik 3 Little Words
  • Erasure Hallowed Ground (Vince Clarke’s Big-Mix)
  • Little Boots Remedy
  • Pet Shop Boys I’m With Stupid (Max Tundra Mix)
  • Ladyhawke My Delirium
  • my robot friend, Outputmessage Misfits Fight Song
  • Passion Pit The Reeling

[myyoutubeplaylist y3MEI2SfPYU, eBqu047pjZQ, eTv_34DoW14, sZpjxiLntOk, YU8Yn0stieQ, HDwiss1tzEY, 9zpiCXAznGw]

Lyssna på låtarna i Spotify.

Coverstisdag: I’m so excited

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • I’m so excited Le Tigre
  • Take a chance on me Erasure
  • Where the streets have no name (I can’t take my eyes off you) Pet Shop Boys
  • Crazy (James Michael mix) Alanis Morissette
  • Hotel California Alabama 3
  • Shake the disease Hooverphonic
  • Burning down the house Tiga
  • Heroes TV on the Radio
  • Comfortably numb Scissor Sisters
  • Everything counts Depeche Mode
  • Suspicious minds Miss Kittin & The Hacker
  • Automatic lover The Teddybears

[myyoutubeplaylist 0GXDImSg3gI, kwupdF320cY, FDAN3jm_kdc, JHd3KiVNHtU, eXCuwkTJbgI, 0-kmCvrgDp4, -6kgQanoJKI]

Pelles 90-tal

Jag gör som Sofia och följer upp min nollnolltals-lista med favoriterna från 1990-talet.

Lyssna på låtarna i Spotify.

Några regler måste man ju hålla sig med så det här är mina (som jag i några fall bryter mot, varför skulle man annars ha regler):

  • Låtarna måste finnas i Spotify (vilket uteslöt mängder av musik, bland annat det mesta från den svenska punk- och hardcorevågen).
  • Bara en låt per artist.
  • Inga covers.
  • Låtarna ska finnas utgivna på ett album.
  • Inga remixar.

Ingen regel i och för sig men eftersom det trots allt handlar om en spellista har jag försökt samla musik i liknande stil nära varandra för att minska överdrivet eklektiska hopp.

Utgivningsåren för skivorna är hämtat från Discogs.com.

  1. Killing in the name Rage Against The Machine, Rage against the machine (1992)
  2. Enjoy the silence Depeche Mode, Violator (1990)
  3. Alive Pearl Jam, Ten (1991)
  4. Would? Alice In Chains, Dirt (1992)
  5. Something fast The Sisters of Mercy, Vision thing (1990)
  6. Let your fingers do the walking Sort Sol, Glamourpuss (1993)
  7. Städer när jag blöder Joakim Thåström, Det e ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999)
  8. Surface of the moon Del Amitri, Change everything (1992)
  9. Violently happy Björk, Debut (1993)
  10. Religion Front 242, 06:21:03:11 Up Evil (1993)
  11. Mindstream Meat Beat Manifesto, Satyricon (1992)
  12. How fortunate the man with none Dead Can Dance, Into the labyrinth (1993)
  13. Loverman Nick Cave & The Bad Seeds, Let love in (1994)
  14. Walking wounded Everything But The Girl, Walking wounded (1996)
  15. RV Faith No More, Angel Dust (1992)
  16. N.W.O. Ministry, Psalm 69: The Way to Succeed & the Way to Suck Eggs (1992)
  17. Love in vein Skinny Puppy, Last rights (1992)
  18. Hurt Nine Inch Nails, The Downward Spiral (1994)
  19. Water pistol man The Disposable Heroes of Hiphoprisy, Hypocrisy is the greatest luxury (1992)
  20. Blue room The Orb, U.F.Orb (1992)
  21. Timeless Goldie, Timeless (1995)
  22. (I’m the) Radio King-Kong Peace Love & Pitbulls, Peace Love & Pitbulls (1992)
  23. Just another victim Helmet & House of Pain, Judgement Night OST (1993)
  24. Refuse/Resist Sepultura, Chaos A.D. (1993)
  25. Rodney King Lucky People Center, Welcome to Lucky People Center (1993)
  26. Spite Godflesh, Pure (1992)
  27. Karmacoma Massive Attack, Protection (1995)
  28. Black Steel Tricky, Maxinquaye (1995)
  29. 12305 (Te Nacht) Einstürzende Neubauten, Tabula Rasa (1993)
  30. Constant Craving K.D. Lang, Ingénue (1992)
  31. Cardboard box city The Levellers, A weapon called the world (1990)
  32. Grow or pay D-A-D, Riskin’ it all (1991)
  33. Cure for pain Morphine, Cure for pain (1993)
  34. You didn’t need Rollins band, The end of silence (1991)
  35. Golden age Union Carbide Productions, From influence to ignorance (1991)
  36. Nästan perfekt Lars Winnerbäck, Kom (1999)
  37. Helgen v. 48 Bob Hund, Jag rear ut min själ (1998)
  38. We’re right you’re wrong Sator, Headquake (1992)
  39. Space New Model Army, Impurity (1990)
  40. Trigger inside Therapy?, Troublegum (1994)
  41. In the meantime Helmet, Meantime (1992)
  42. Shades of grey Biohazard, Urban discipline (1992)
  43. Who sets the rules Sick of it All, Scratch the surface (1994)
  44. Kerosene Bad Religion, Recipe for hate (1993)
  45. Pretend we’re dead L7, Bricks are heavy (1992)
  46. Rather be dead Refused, Rather Be Dead E.P. (1996)
  47. Bloodsport Mobb Deep, Hell on earth (1996)
  48. Wu-Tang Clan ain’t nuthing ta fuck wit Wu-Tang Clan, Enter the Wu-Tang: 36 chambers (1993)
  49. Insane in the brain Cypress Hill, Black sunday (1993)
  50. Street Dreams Nas, It was written (1996)
  51. Friday I’m in love The Cure, Wish (1992)
  52. It’s a fine day Opus III, Mind fruit (1992)
  53. Midnight in a perfect world DJ Shadow, Entroducing… (1996)
  54. Television Baxter, Baxter (1998)
  55. Belfast Orbital, Orbital (Green Album) (1991)
  56. Go Moby, Moby (1992)
  57. Persuasion Billie Ray Martin, Trance Europe Express vol 1 (1993)
  58. God is a DJ Faithless, Sunday 8PM (1998)
  59. Being boring Pet Shop Boys, Behaviour (1990)
  60. Rain of ruin Blue for Two, Search & Enjoy (1992)
  61. Release yo’ delf (Prodigy remix) Method Man, Tical (1994)
  62. B.I.B.L.E. (Basic instructions before leaving earth) feat. Killah Priest GZA, Liquid swords (1995)
  63. Woo Haa!! Goy you all in check feat. Rampage the Last Boy Scout Busta Rhymes, The Coming (1996)
  64. Sabotage Beastie Boys, Ill communication (1994)
  65. Mikrofonkåt Petter, Mitt sjätte sinne (1998)
  66. Never there Cake, Prolonging the magic (1998)
  67. Tåg & flyg & båt Fläskkvartetten, Jag ger vad som helst för lite solsken (1998)
  68. Wandering star Portishead, Dummy (1994)
  69. Remember feat. Robyn Christian Falk, Quel bordel (1999)
  70. Provision Front Line Assembly, Caustic grip (1990)
  71. Alle is mein Pigface, Fook (1992)
  72. Forkboy Lard, The Last Temptation Of Reid (1990)
  73. Vai toma no cu Nailbomb, Point blank (1994)
  74. The only living boy in New Cross Carter The Unstoppable Sex Machine, 1992 The love album (1992)
  75. Say what you want (All day every day) feat. Method Man & RZA Texas, The Greatest hits (1998)
  76. Dub be good to me Beats International, Let them eat bingo (1990)
  77. In my mind Antiloop, LP (1997)
  78. Fatman The Shamen, Boss drum (1992)
  79. Om du var här Kent, Isola (1997)
  80. Monkey wrench Foo Fighters, The colour and the shape (1997)
  81. Rusty cage Soundgarden, Badmotorfinger (1991)
  82. Grand Canaria The Soundtrack of Our Lives, Welcome to the infant freebase (1996)
  83. So it’s over Weeping Willows, Broken promise land (1997)
  84. Malibu Hole, Celebrity skin (1998)
  85. 1979 Smashing Pumpkins, Mellon Collie and the Infinite Sadness (1995)
  86. Tysk indian Olle Ljungström, Världens räddaste man (1994)
  87. Reach down Temple of the dog, Temple of the dog (1991)
  88. In bloom Nirvana, Nevermind (1991)
  89. Song 2 Blur, Blur (1997)
  90. Unbelievable EMF, Schubert dip (1991)
  91. Sit down James, James (1991)
  92. Cannonball The Breeders, Last splash (1993)
  93. What’s up? 4 Non Blondes, Bigger, better, faster, more! (1992)
  94. Someday I suppose The Mighty Mighty Bosstones, Ska-Core, the devil and more (1994)
  95. Too many puppies Primus, Frizzle Fry (1990)
  96. Right to nothing Prong, Beg to differ (1990)
  97. Anger! Downset, Downset (1994)
  98. Lest we forget Bolt Thrower, For victory (1994)
  99. Tha Crodssroads Bone Thugs-n-Harmony, E. 1999 Eternal (1995)
  100. La Raza Kid Frost, Hispanic causing panic (1990)