Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Bästa andra halvåret 2016

  • Come Near Me – Massive Attack, Ghostpoet
  • Alla har ont nånstans – Mauro Scocco
  • Sommarkläder – Jonathan Johansson
  • Winter – New Model Army
  • Be a Part – Dinosaur Jr.
  • Forever – Pascal
  • Talent – Pixies
  • Celine in Jerusalem – Rome
  • Ritual – Delerium, Phildel
  • Girl in Amber – Nick Cave & The Bad Seeds
  • Who Do You Love – Wolfgang Voigt GAS Mix – Robyn, Kindness
  • Parga – Solee Remix – Djuma Soundsystem
  • Strange World – Fallulah
  • Live In The Moment – Teenage Fanclub
  • Chicago – Pixelord
  • Ny drog – Hurula
  • Bible – Ghost B.C.
  • Young Paula Abdul (The Selfie Mix) – Gnucci
  • Jag skulle kunna döda – Roger Karlsson
  • Lorem Ipsum – Merit Hemmingson
  • Running – Moderat
  • Heart of Mine – Boeoes Kaelstigen Remix – Firefox AK, Boeoes Kaelstigen
  • Kassandra – Simon Norrsveden
  • Samtal! Vänta! Nu! – Kolbacken
  • You Want It Darker – Leonard Cohen
  • Are You Lost In The World Like Me? – Moby, The Void Pacific Choir
  • Tidigt nittiotal – Andreas Mattsson
  • Avstånd och Skog – Bam Spacey
  • Finally, Peace – Swans
  • When the Smoke Clears – Sick Of It All
  • Morning Star – Covenant
  • To Find Her – Dead Astronauts
  • Nightmarket – Burial
  • Solo S – Aina Myrstener Cello
  • Snooza – Säkert!

Bäst i juli 2016

  • CHEETAHT7b – Aphex Twin
  • Here with Me – Lobster Boy Mix – Redlight, Tayá
  • Jag måste sluta leva som jag lever för evigt – Little Jinder
  • Romeo – Lorentz
  • Strumming My Name – Social Ambitions
  • Mist And Shadow – The Sword, J. Robbins
  • Come Near Me – Massive Attack, Ghostpoet
  • Alla har ont nånstans – Mauro Scocco
  • Sommarkläder – Jonathan Johansson
  • Reformer – Darkstar

Bäst i mars 2015

  • Destroyer – Enforcer
  • Eld – Adam Chiapponi
  • Acetate – Metz
  • Sorry My Love, It’s You Not Me – Ghostpoet, Lucy Rose
  • Still Hurts – Therapy?
  • Vissa nätter (M Nihlén-mix) – Jonas Lundqvist
  • Buffalo – Toro y Moi
  • Superhero – Faith No More
  • In The Night I Call Your Name – Sine City
  • Ni tar mig aldrig levande – Riddarna
  • Plantain – Djrum
  • Random folk – Little Jinder
  • Rituals – MS Edit – Maribou State
  • Into The Wild – Agent Side Grinder
  • Simma bland hajar – 1987
  • Remnants – Max Cooper, Tom Hodge
  • Shine – Karin Park

Årets bästa album 2013

I morgon publicerar jag listan över mina 30 favoritlåtar från 2013. Som en uppvärmning kommer här mina 20 favoritalbum.

  • INVSN ”INVS”
  • New Model Army ”Between Dog and Wolf”
  • Dom Orena ”Tystnadsbehandlingen”
  • Vånna Inget ”Ingen botten”
  • Devlin ”A moving picture”
  • Tiger Bell ”Don’t wanna hear about your band”
  • Ossler ”Stas”
  • Sällskapet ”Nowy Port”
  • Henric de la Cour ”Mandrills”
  • Ghostpoet ”Some say I so I say light”
  • Covenant ”Leaving Babylon”
  • Carcass ”Surgical steel”
  • V V Brown ”Samson & Delilah”
  • NATTEN ”Dhalion”
  • Transport League ”Boogie from hell”
  • MF/MB/ ”Colossus”
  • Doldrums ”Lesser evil”
  • ME THE TIGER ”Me the tiger”
  • Black Trip ”Goin’ under”
  • Cult Of Luna ”Vertikal I” + ”Vertikal II”

Direktlänk till Spotifylistan.

Bäst i maj 2013

Ännu en gång har jag kommit efter med publiceringen av topplistan. Denna gången är det de bästa musikaliska fynden i maj 2013.

Först golvades jag av Bäddat för trubbels effektiva Wilmer X-mangel på Dina vänner har rätt EP:n, sedan lockades jag av Primal Screams 70-talssaxofon på 2013, alla hajpade Daft Punk men själv tyckte jag det var lite för snyggt och för lite själ men Within var rätt snygg måste jag ändå erkänna, De La Soul dök upp från ingenstans med en vacker Wu-Tang Clan-pastisch, i England släppte Benga Chapter II med många bra låtar varifrån jag för första gången var tvungen att välja två låtar till månadslistan, från Ghostpoets Some Say I So I Say Light valde jag kantiga Cold Win, The Orb valde att göra en pastisch på sig själva tillsammans med Lee Scratch Perry och 81Neutronz Blue Space White Clouds mix av Golden Clouds fastnade jag för, Mudhoney brötade sig igenom retrodoftande New World Charm, Peter Sommer har nog inte låtit mer som Sort Sol än på Når solen stikker af og månen sætter ind (edit: Vilket ju kan bero på att det är en bearbetning av Let Your Fingers Do the Walking. Hur kunde jag missa det?!) och avslutningsvis går det inte att förneka The Devil’s Bloods mäktiga 22 minuter långa epos I was promised a hunt.

Här är hela listan för maj och här är en direktlänk till topplistan i Spotify.

Tidigare topplistor:

Finished I Ain’t

Ny och gammal hiphop som inte bara är den gamla vanliga.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Finished I Ain’t Ghostpoet
  • Same Old Thing (Outlaw Breaks Remix) The Streets
  • Like a Punk Adam Tensta
  • NY Is Killing Me Gil Scott-Heron and Jamie xx
  • Wings feat. Robert Del Naja Terry Callier
  • Off The Grid Fear & Fancy
  • Found It Boohgaloo Zoo
  • Time Is Just A Glare feat. Wombaticus Rex The Aztext & E-Train
  • Blad letherette
  • Home Gil Scott-Heron & Jamie xx

Lyssna på låtarna i Spotify.

[myyoutubeplaylist jMeZk2RJMPY, HCBdIvTsjYE, W7c3wRzUUjs]