De 31 bästa låtarna 2010–2019 enligt Joakim Granlund

Eftersom det är en omöjlig uppgift att sammanställa de trettio bästa låtarna från tio år gjorde jag det någorlunda enkelt för mej.

Jag gick igenom mina årslistor för att hitta melodierna som har präglat de sista åren för mig.

Jag hade lika gärna kunnat ta 30 låtar från Zeon Light-släppen, för jag har dels lyssnat på dom så mycket, men också för att det är så oerhört mycket bra musik som jag är väldigt glad för att ha fått möjlighet att få ut på ett eller annat sätt.

Jag hade också kunnat tagit musiken som präglade Psykjunta. Festivalen på Tyrolen i Blädinge som levde mitt liv i tre ljuvliga somrar 2013–2015. Men det var en plats och en tid som lever i minnet på ett annat sätt.

De här 31 (jag vet) låtarna har i många fall varit brända på cd-r-skivor för bilsemestrar, vilket är ett svårslaget sätt att lyssna på musik. Nu när jag funderar på ett nytt bilköp och det saknas cd-spelare i bilarna blir jag rädd för att göra en lista på Spotify är tyvärr (ännu) inte riktigt samma sak om man inte har det starka psyket att hålla sej till 20–25 låtar per lista.

Alla dessa låtar är den bästa låten på olika vis. Just som jag vill ha det.

Lyssna på hela listan här.

  • Angel Olsen ”Unfucktheworld”
  • Ant Wan ”Legend”
  • Ariel Pink ”Bright Lit Blue Skies”
  • Bibio ”Curls”
  • Bill Callahan ”Too Many Birds”
  • Caribou ”Can’t Do Without You”
  • D’Angelo ”Till It’s Done (Tutu)”
  • David Bowie ”Where Are We Now?”
  • Dean Blunt, Inga Copeland ”The Narcissist”
  • Differnet, Unai ”The Evaporites”
  • Dungen ”Marken Låg Stilla”
  • Enhet För Fri Musik ”När Ska Min Själ Finna Ro”
  • FKA twigs ”Two Weeks”
  • Homemade Weapons ”Red Tide”
  • Isan ”Napier Deltic”
  • Jarse ”Korpikuusen”
  • Junior Boys ”You Say That”
  • King Creosote, Jon Hopkins ”Bubble”
  • King Krule ”Dum Surfer”
  • Lambchop ”The Hustle”
  • Laura Mvula ”Green Garden”
  • Motormännen ”ABC-staden (djup version)”
  • Nick Cave & The Bad Seeds ”Jubilee Street”
  • Paddington DC ”Your Time Your Life”
  • Rihanna, Drake ”Work”
  • Skeppet ”Längre Bort”
  • Sleaford Mods ”Tied Up in Nottz”
  • Slug † Christ ”Don’t Understand”
  • Teenage Fanclub ”Baby Lee”
  • Wild Beasts ”Wanderlust”
  • Yung Lean ”Red Bottom Sky”

Joakim Granlund var en av grundarna av Psykjunta och driver Zeon Light.

De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Björn Olofsson

Julia Holter, Knifeworld och These New Puritans höll progressiva rockens fana högt, White Fence, Amen Dunes och Cheval Sombre sammalunda för psykedelian. Klassisk skånsk rock med Bo-Dogs och Bäddat för trubbel, Ezra Furman blir en briljant Bobbo Viking för 2020-talet, rocken lever.

Här kan du lyssna på hela listan.

  1. Arctic Monkeys ”Tranquility Base Hotel & Casino”
  2. Franska Trion ”Harry Belafonte”
  3. These New Puritans ”V (Island Song)”
  4. Bäddat För Trubbel ”Från Afterwork Till Lillördag”
  5. Ezra Furman ”Suck the Blood from My Wound”
  6. Bill Fay ”War Machine”
  7. White Fence ”Breathe Again”
  8. Michael Kiwanuka ”Cold Little Heart (Radio Edit)”
  9. Belbury Poly ”My Hands”
  10. Adele ”Don’t You Remember”
  11. Father John Misty ”Pure Comedy”
  12. Tame Impala ”Nangs”
  13. Rihanna ”James Joint”
  14. Cheval Sombre ”Walking In The Desert”
  15. Steve Treatment, The NoMen ”Biking”
  16. Bo-Dogs, Nisse Hellberg ”Hey, Mr. Oil Drop Man”
  17. Ryley Walker ”22 Days”
  18. Knifeworld ”This Empty Room Once Was Alive”
  19. Sun Kil Moon ”Ben’s My Friend”
  20. David Bowie ”Blackstar”
  21. Radiohead ”Decks Dark”
  22. Sneaky Feelings ”Someone Else’s Eyes”
  23. Tortoise ”Hot Coffee”
  24. Low ”Nothing But Heart”
  25. Jenny Hval ”That Battle Is Over”
  26. Julia Holter ”How Long?”
  27. Leonard Cohen ”You Want It Darker”
  28. slowthai ”Nothing Great About Britain”
  29. Chris Cohen ”Inside a Seashell”
  30. Ariel Pink ”Put Your Number in My Phone”

Björn Olofsson är expert på 1970-talets skånska skivbutiker.

Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Bäst i oktober 2013

Vi startar i 1970-talet med Ghost, Black Trip och Vidunder, fortsätter ner i garaget med Tiger Bell, Vånna inget och INVSN, drar ner tempot med Motörhead, möter det storslagna med V V Brown, Nadine Shah, David Bowie i en Steve Reich-mix av James Murphy, Moby med Wayne Coyne och Laibach, vaknar till med en Eurythmics-doftande Talk to her av Young Galaxy och går ner oss i det melankoliska och karga med Min stora sorg, Cryo och Cold Cave.

Här är den långa listan för oktober och här är en direktlänk till den här topplistan i Spotify.

Tidigare topplistor:

20 låtar som präglat mig

Det man lyssnar på som tonåring kommer man att lyssna på hela livet. Jag tror det. Tonårslyssningen präglar musiksmaken för alltid. Jag var ganska sen att engagera mig i musik. Det var inget som direkt uppmuntrades i mitt hem. Ironiskt nog var mina föräldrar musiklärare, men det hjälpte föga då hemmet samtidigt var strängt religiöst och den musik som ansågs rumsren var i princip klassisk musik och “kristen musik”.
Jag lyssnade mycket på klassisk musik. Jag älskade Mozart, Beethoven, Stravinskij, Bach och Grieg. Helt övertygad om att de präglat och påverkat mig. Ändå är jag osäker på om det är Beethoven jag kommer att välja när sitter på hemmet. Troligare är att jag kommer att vilja lyssna på Kraftwerk, eller David Bowie.
Åh Bowie.

Jag minns sommaren 1988. Radioprogrammet Metropol hade tema 70-tal, och flera lördagar i rad – jag tror det var lördagar, jag kan minnas fel – spelade de 70-talets 100 bästa låtar. Det var sommaren då jag flyttat in till stan, från pappa. Jag hade slutat skolan, skulle börja jobba till hösten och livet lekte. Pappa kunde inte längre bestämma över mig, inte över vilka jag umgicks med, och definitivt inte över vilken musik jag lyssnade till. Så jag spelade in hundralistan, lyssnade om och om igen, försökte komma ikapp. Gissningsvis var det samma låtar som mina jämnåriga växt upp med. Fått höra hemma, av sina föräldrar, som små. När jag fick höra på Jan Sparring och Einar Ekberg, Psalmer och Månskenssonaten.

Därefter började jag köpa skivor. Pratade med andra, gick på konserter och fick mina första stora musikaliska upplevelser. När jag lyssnat in mig på sextiotalet och sjuttiotalet var det dags för nutiden, som var 80-talet.
Det var på den tiden när det fanns några få stora genres. Åtminstone i Sundsvall var man synthare eller hårdrockare, om man inte lyssnade på pop. Och vanlig rock. Till popen hörde Michael Jackson och Madonna. I mina kretsar ansågs det lite fult att gilla pop. Men jag hörde det ändå. Jag lutade över åt synthen, men hade många kompisar som var vad som då kallades svartrockare, eller depprockare. Sedemera kom jag att jobba på Pipeline, som då gick under benämningen “Sundsvalls enda rockklubb”. Ett ställe som var indie. Som arrangerade konserter med mindre, okända band. Där udda människor hängde, förenade i att vara udda men på olika sätt. Jag hittade hem.

Min musiksmak fortsatte att spreta. Än idag kan jag bli lika förtjust över en svensk visa som av tysk synth, det enda jag egentligen har svårt för är olika former av metal. Vilket kanske inte är så förvånande, om man kikar på de 20 låtar jag valt ut, som jag tror präglat min musiksmak för resten av livet. 20 låtar som jag lyssnade mycket på i tonåren, och som jag gärna lyssnar på än idag.

Här är listan.

[myyoutubeplaylist v–IqqusnNQ, gw8Hwz3Xumc, 4D2qcbu26gs, Ofrqm6-LCqs, hTWKbfoikeg, VXa9tXcMhXQ, p6m9FDyLemI]

Colin Nutley

Lyssna på spellistan här.

[myyoutubeplaylist X20XIg38GcE, ZMbw7BYDG5U, rG6AQsvgPSw, gjXZ-qqkEfM, jaf6zF-FJBk]

Lyssna på spellistan här.

Uppdatering: Ändrade namn på inlägget så att ingen blir sur eller ledsen.

A Christmas Duel

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • The Pogues Fairytale Of New York feat. Kirsty MacColl
  • Bangles Hazy Shade Of Winter
  • Ramones Merry Christmas (I Don’t Want To Fight Tonight)
  • Manic Street Preachers Last Christmas (TFI Friday Performance)
  • Joey Ramone What A Wonderful World
  • Bing Crosby White Christmas (1942 Holiday Inn Version)
  • David Bowie & Bing Crosby Peace On Earth/Little Drummer Boy (Medley)
  • Arne Domnérus Karl Bertil Jonsson’s Christmas Eve
  • Mauro Scocco Julkort från New York
  • Annie Lennox God Rest Ye Merry Gentlemen
  • Kristofer Åström I Saw Mommy Kissing Santa Claus
  • Amanda Jenssen Another Christmas
  • The Hives & Cyndi Lauper A Christmas Duel
  • Dean Martin Winter Wonderland
  • John Lennon Happy Xmas (War Is Over)
  • Iggy Pop White Christmas
  • Nick Cave & The Bad Seeds O Children
  • Moneybrother Falling In Love (With Christmas Time)
  • Ulf Lundell Snön faller och vi med den
  • Adolphson & Falk Mer jul
  • Anders F Rönnblom Det är inte snön som faller

[myyoutubeplaylist NrAwK9juhhY, rVC6-E-F0Vw, iAM7EJ2-_RM, NFRx4PkXeVM, 4Y5GtaTrPHM, K16CRyfqwdg, 8IoO5nkxT_4, aShUFAG_WgM, DiXjbI3kRus, atB_qGr8ldA, fde1DCmdxAI, RsqUXPIesgA, ZlsJD8RlhbI, ZS5FTD-L5h0, K6EZUsfmQQ4, _IuRbxiLVsY, c8f-UGBb0kA, 23gu1Oxw6gA, qqxRbWUiS40]

Lyssna på låtarna i Spotify.

Räcker inte det här för dig? Här finns mer!

90-talstema: 1999

1999 var året då jag skilde mig, flyttade med mina tre då små barn till den lägenhet där jag fortfarande bor kvar.
För att tala klarspråk – det var ett riktigt jävligt år. Mina minnen är väldigt suddiga, jag var deprimerad och gick omkring i ett chocktillstånd som inte släppte på flera år.
Jag lyssnade inte så mycket på musik. All musik, precis all, var förknippad med mitt ex. På ena eller andra sättet. Antingen var det låtar vi hade gillat tillsammans, eller så var det musik jag visste att han skulle gilla, alternativt låttexter som kunde associeras till sveket, till alla förlorade drömmar och skit.
Men jag började långsamt och så småningom att hitta min egen musik.
Den som inte hade med honom eller vårt liv att göra, den som var min egen. Och jag skapade nya egna minnen till det gamla.
Men det var först senare, ett par år in på 2000-talet, som jag på allvar började botanisera och lyssna och kunde göra det utan att det skar i bröstet och sved i hjärtat. Därför är det nog så att många av låtarna på min lista är låtar jag inte alls lyssnade på 1999, däremot kanske 2002.
Vissa av dem däremot har jag gråtit många tårar till, andra kanske till och blivit tipsad om av exet. Men jag ska inte tråka ut er med detaljerade kommentarer till låtarna.

Här är mitt 1999.

[myyoutubeplaylist Te68ZevP9s4, RPVAipmV7jY, 4NRCR1QIhB4, FAYHTES4whs, hOwGHYMjLwA, sNPnbI1arSE]

Tidigare listor på 1999-temat.

80-talstema: 1980

Det var inte bara benvärmare, italodisco och Hubba-Bubba på 80-talet. Inte mitt 80-tal i alla fall, även om jag också lyssnade på en del ytterst tveksam musik. Jag var ett barn när 80-talet inleddes och 1990 fyllde jag 21. Det gör förstås att min musiksmak ändrades en del under decenniet.
Jag har letat bland kassettband och skivor för att hitta de låtar som jag verkligen lyssande på och gillade under den här perioden, en lista över vilka 80-talslåtar jag gillar idag blir inte lika intressant. Jag delade sen upp dem i vilket år de kom ut, vilket inte nödvändigtvis var det år jag upptäckte dem. Lite underlig uppdelning kanske.

På den här tiden fick jag och mina kompisar mest musiktips från svensk TV, som Måndagsbörsen, Bälinge Byfest, Lena-Maria show, Casablanca och Bagen. Senare också kabel-TV, Music Box, MTV, Super Channel och Sky Channel. VJs är måhända ett utdöende yrke idag, men visst hade Ray Cooks, Steve Blame, Pip Dann, Pat Sharpe, Downtown Julie Brown, Adam Curry, Paul King, Kristiane Backer, Rebecca de Ruvo och de andra en gång ett stort inflytande.
Skivaffärer var förstås också viktiga. Alla ungdomar i Landskrona visste till exempel vilka Tompa på Record Stuff och Bengt på Music Corner var. Och de affärerna finns av förklarliga skäl inte kvar idag

Här kommer min lista från 1980. Håll tillgodo!

[myyoutubeplaylist JxYXizJSIEo, lKcvejXvj4o, 3fXq_rWb5ls, 9GkVhgIeGJQ, vtd2Hk9O3Es, EkfdKzXoRX8, LWQV7agBFtE, fey8-3eRnKY, UMPC8QJF6sI, -7Hy7uAb_eU, MoMZO9QHg5Q]

1980

1980 på spotify
Secret Service – Oh Susie
Bruce Springsteen – Sherry Darling
Cure – Boys Don’t Cry
Noice – Ut i Natten
Docent Död – Solglasögon
Bruce Springsteen – The River
Nationalteatern – Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö
KSMB – En Slemmig Torsk
Visage – Fade To Grey
Pretenders – Brass in pocket
David Bowie – Ashes to Ashes
Saga – Time to go
U2 – 11 O’Clock Tick Tock
Adam & The Ants – Dog Eat Dog
Magnus Uggla – Centrumhets
Magnum Bonum – Hög Hatt

I skuggan av bomben

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Killing Joke Wardance
  • U2 Seconds
  • Siouxsie And The Banshees Cities In Dust (Extended Version)
  • Frankie Goes To Hollywood Two Tribes
  • Erasure Star
  • Ultravox Dancing With Tears In My Eyes
  • Duran Duran Sound Of Thunder
  • The Clash Stop The World
  • Planet P Project Armageddon
  • Kate Bush Breathing
  • The Vapors Sixty Second Interval
  • Shona Laing Soviet Snow
  • Thomas Dolby One Of Our Submarines
  • Rational Youth Dancing On The Berlin Wall
  • Alphaville Summer In Berlin
  • R.E.M. Radio Free Europe
  • Sting Russians
  • U2 New Year’s Day
  • The Clash London Calling
  • Tears For Fears Everybody Wants To Rule The World
  • Midnight Oil Put Down That Weapon (2007 Remastered)
  • David Bowie When The Wind Blows
  • Sisters Of Mercy Dominion / Mother Russia

[myyoutubeplaylist UzESrgp716M, HudNdggFFwk, ada8H9B3aFQ, RTOQUnvI3CA, h_DfmRt8pgU, kfdUiqGHbY0, bqySsC7ihSI]

Lyssna på låtarna i Spotify.