Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

80-talstema: 1987

Hej hej, 1987 Hej hej, 1987 På väg mot år 2000 Ser dej bara på video På väg mot år 2000 Hör en röst som är svår att nå 1984 har dom sagt att det händer då Det var mer än tre år sen och jag har jävligt svårt att förstå (1987, NoIcE) Eldkvarn spelade på Caesars Palace i Helsingborg. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag sett, jag tror det blev 8 extranummer och publiken var såklart i högform. Dagen efter gav Måns Ivarsson dem en(1!) geting med motiveringen “de kan bättre”. Sverige vann hockey-VM för första gången sen 60-talet. Cornelis, Peter Tosh, Buddy Rich och Andy Warhol dog. Jag satt ofta hemma hos en kompis i hans källarrum med piltavla och prinsessan Stephanie på väggarna. Vi hörde på Smiths och Guns’n’Roses. Och Lloyd Cole, han var viktig. Lite axplock från det årets låtar finns här, och på Spotify U2 – With or without you Vattendelaren “The Joshua Tree” kom 1987 och fortfarande muttrar en del nostalgiker om “det där jävla trädet” och “det var annat förr”. Men detta är en fantastisk låt och U2 har gjort många bra låtar både före och efter “trädet”. Många dåliga också. Heart – Alone So sue me. Sisters of Mercy – This Corrosion Jag har aldrig varit svartrockartypen, men vissa låtar fastnade förstås. Guns’n’Roses – Sweet Child of Mine Pure awesomeness. Eldkvarn – Alice Eldkvarn har gjort mycket bra, men detta pretentiösa epos är nog juvelen i kronan. REM – It’s the end of the world as we know it Vanessa Paradis – Joe Le Taxi Jag tyckte hon rörde sig så bra i videon :) Dead Kennedys – California Über Alles Di Leva – Vem ska jag tro på En svensk klassiker. Och som bäst var den nog i Roskilde 1988 Bruce Springsteen – Tougher than the rest Typisk 80-talsöverproducerad men oj vad jag gillade den här. Och den spelades överallt ett tag Vaya con dios – Don’t Cry For Louie Några år senare såg jag Vaya con Dios i Lund, lite motvilligt. Den konserten får 9/10 i betyg, minst. Ratata och Frida – Så länge vi har varann Tom Waits – Innocent when you dream Egentligen upptäckte jag nog inte Tompa förrän året efter, men jag kan liksom inte undgå den här låten. Cure – Catch En av mina absoluta favoritlåtar John Mellencamp – Paper and Fire Bredbent och grovhuggen americana-rock. The Smiths – Girlfriend in a Coma the Pogues feat Kirsty MacColl – Fairytale of New York Den ultimata jullåten. Fantastiskt med tanke på att det inte är en jullåt. Kirstys pappa var förresten Ewan MacColl som skrev Dirty Old Town. Som bland annat the Pogues gjorde en cover på. Lloyd Cole – Jennifer she said Midnight Oil – Beds are burning Bättre då än nu the Pretenders – Hymn to her En sån där fantastisk låt som verkligen tar mig tillbaka till en annan tid. Apelsiner och nötter i TV-rummet i december, jodå.

80-talstema: 1980

Det var inte bara benvärmare, italodisco och Hubba-Bubba på 80-talet. Inte mitt 80-tal i alla fall, även om jag också lyssnade på en del ytterst tveksam musik. Jag var ett barn när 80-talet inleddes och 1990 fyllde jag 21. Det gör förstås att min musiksmak ändrades en del under decenniet.
Jag har letat bland kassettband och skivor för att hitta de låtar som jag verkligen lyssande på och gillade under den här perioden, en lista över vilka 80-talslåtar jag gillar idag blir inte lika intressant. Jag delade sen upp dem i vilket år de kom ut, vilket inte nödvändigtvis var det år jag upptäckte dem. Lite underlig uppdelning kanske.

På den här tiden fick jag och mina kompisar mest musiktips från svensk TV, som Måndagsbörsen, Bälinge Byfest, Lena-Maria show, Casablanca och Bagen. Senare också kabel-TV, Music Box, MTV, Super Channel och Sky Channel. VJs är måhända ett utdöende yrke idag, men visst hade Ray Cooks, Steve Blame, Pip Dann, Pat Sharpe, Downtown Julie Brown, Adam Curry, Paul King, Kristiane Backer, Rebecca de Ruvo och de andra en gång ett stort inflytande.
Skivaffärer var förstås också viktiga. Alla ungdomar i Landskrona visste till exempel vilka Tompa på Record Stuff och Bengt på Music Corner var. Och de affärerna finns av förklarliga skäl inte kvar idag

Här kommer min lista från 1980. Håll tillgodo!

[myyoutubeplaylist JxYXizJSIEo, lKcvejXvj4o, 3fXq_rWb5ls, 9GkVhgIeGJQ, vtd2Hk9O3Es, EkfdKzXoRX8, LWQV7agBFtE, fey8-3eRnKY, UMPC8QJF6sI, -7Hy7uAb_eU, MoMZO9QHg5Q]

1980

1980 på spotify
Secret Service – Oh Susie
Bruce Springsteen – Sherry Darling
Cure – Boys Don’t Cry
Noice – Ut i Natten
Docent Död – Solglasögon
Bruce Springsteen – The River
Nationalteatern – Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö
KSMB – En Slemmig Torsk
Visage – Fade To Grey
Pretenders – Brass in pocket
David Bowie – Ashes to Ashes
Saga – Time to go
U2 – 11 O’Clock Tick Tock
Adam & The Ants – Dog Eat Dog
Magnus Uggla – Centrumhets
Magnum Bonum – Hög Hatt

Jag och min far

Med anledning av att handlarna idag firar Fars Dag tänkte vi bjuda på några låtar tillägnade alla pappor.

Här är listan.

Medverkar gör bland andra Olle Ljungström, Bruce Springsteen, Sven-Bertil Taube och Regina Spektor.

[myyoutubeplaylist x2MqpGrX-s0, 5-PK0PWUAeA, VaFN7AGEzdk]

Covers: Tougher Than the Rest

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Title Tracks Tougher Than The Rest
  • Ed Harcourt Atlantic City
  • David Bowie Growin’ Up
  • Junip The Ghost Of Tom Joad
  • Bat For Lashes I’m On Fire
  • Steve Earle State Trooper (1986/Live At The Park West)
  • Son Volt Open All Night
  • The Smithereens Downbound Train
  • Cracker Sinaloa Cowboys
  • Emmylou Harris My Father’s House (2007 Remastered LP Version)
  • Bruce Springsteen & The E Street Band Jersey Girl (Live)

[myyoutubeplaylist aIixNIIxjls, Kx6MGHp8S70, 91M_FrhecbE, ivIdGFs72BI]

Lyssna på låtarna i Spotify.

Oscars (Best Original Song 1980-2009)

Den här listan skulle naturligtvis ha publicerats för två veckor sedan, men den som väntar på något gott och hellre sent än aldrig. Bästa originalsång, enligt juryn, från de senaste årtiondenas filmer. Här är det kliniskt rent från djupingfasoner, brett och storsäljande är det som gäller. Men inga Bondteman.

Åttiotal: Musikfilmernas tid. Hade jag backat bandet ett par år till hade även Saturday Night Fever, Grease och Hair fångats in, men de vann inte någon Oscar. Under 80-talet var det de smetiga kärleksballaderna som vann, från filmerna som alla födda på sjuttiotalet växte upp med på vhs och lärde sig älska eller hata.

  • 1980: “Fame”, Irene Cara från Fame
  • 1981: “Arthur’s Theme (Best That You Can Do)”, Christopher Cross från Arthur
  • 1982: “Up Where We Belong”, Joe Cocker & Jennifer Warnes från An Officer and a Gentleman
  • 1983: “Flashdance… What a Feeling”, Irene Cara från Flashdance
  • 1984: “I Just Called to Say I Love You”; Stevie Wonder från The Woman in Red
  • 1985: “Say You, Say Me”, Lionel Richie från White Nights
  • 1986: “Take My Breath Away”, Berlin från Top Gun
  • 1987: “(I’ve Had) The Time of My Life”, Bill Medley & Jennifer Warnes från Dirty Dancing
  • 1988: “Let the River Run”, Carly Simon från Working Girl finns inte på Spotify

httpv://www.youtube.com/watch?v=UdKBlSSTS7k

Nittiotal: Fortfarande stora kärleksballader. Nu med Whitney Houston, Mariah Carey och Celine Dion. Annars är 90-talet Disneyfilmernas årtionde. Videon nedan är inte från en Disneyfilm, men upphovsmannen inledde sin karriär där. Fast det gjorde Tim Burton också.

  • 1989: “Under the Sea”, Samuel E. Wright från The Little Mermaid
  • 1990: “Sooner or Later (I Always Get My Man)”, Madonna från Dick Tracy finns inte på Spotify
  • 1991: “Beauty and the Beast”, Beth Fowler från Beauty and the Beast
  • 1992: “A Whole New World”, Lea Salonga & Brad Kane från Aladdin
  • 1993: “Streets of Philadelphia”, Bruce Springsteen från Philadelphia
  • 1994: “Can You Feel the Love Tonight”, Elton John från The Lion King
  • 1995: “Colors of the Wind”, Amy Baker Stinson från Pocahontas
  • 1996: “You Must Love Me”, Madonna från Evita
  • 1997: “My Heart Will Go On”, Celine Dion från Titanic
  • 1998: “When You Believe”, Mariah Carey & Whitney Houston från The Prince of Egypt
  • 1999: “You’ll Be in My Heart”, Phil Collins från Tarzan

httpv://www.youtube.com/watch?v=CxIN79n4jVo

Nollnolltal: Lite med rytm, lite mer variation, 00-talet ger oss en smak av världsmusik och folktoner.

  • 2000: “Things Have Changed”, Bob Dylan från Wonder Boys
  • 2001: “If I Didn’t Have You”, John Goodman och Billy Crystal från Monsters, Inc.
  • 2002: “Lose Yourself”; Eminem från 8 Mile
  • 2003 “Into the West”, Annie Lennox från The Return of the King finns inte på Spotify
  • 2004: “Al otro lado del río (On the Other Side of the River)”, Jorge Drexler från The Motorcycle Diaries
  • 2005: “It’s Hard Out Here for a Pimp” från Hustle & Flow finns inte på Spotify
  • 2006: “I Need to Wake Up”, Melissa Etheridge från An Inconvenient Truth
  • 2007: “Falling Slowly”, Glen Hansard and Markéta Irglová från Once
  • 2008: “Jai Ho”, A. R. Rahman från Slumdog Millionaire

httpv://www.youtube.com/watch?v=ZC3QNyEuBgY

Poppa popcorn, dämpa ljuset och avnjut den här spotifylistan full med stora gester och pampiga arrangemang.

Hemvändarvisor

Det är någonting vackert i en musikers porträtt av sin hemstad, oavsett om det är ett porträtt som är fullt av kärlek eller ångest. Vilken stad låten handlar om är inte alls lika viktigt, det är nämligen rätt vanligt att man som lyssnare gärna letar efter den gemensamma nämnaren mellan staden i låten och sin egen hemstad – personer, platser eller lukter.

Laakso – Norrköping
httpv://www.youtube.com/watch?v=bjZ6NkyNb9w

The Wannadies – My Home Town
httpv://www.youtube.com/watch?v=7d3OK6RkjTQ

Bruce Springsteen – My hometown
httpv://www.youtube.com/watch?v=aLSFcF8SOiw

Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg
httpv://www.youtube.com/watch?v=13T7V6WDIGo

Suede – Europe is our playground
httpv://www.youtube.com/watch?v=w_LnQIv1WVg

Ryan Adams – New York, New York
httpv://www.youtube.com/watch?v=uEt_PdOJGS8

Sen kan ju inte YouTube ha allt, det vet vi ju. Så här kommer två underbart bra hemvändarvisor till:
Whiskeytown – Jacksonville Skyline
Thåström – Sönder Boulevard

Lyssna på låtarna i Spotify.

40-årskrislistan

httpv://www.youtube.com/watch?v=63NBh0NqaLY

När man är 40 har man de här tankarna i huvudet. Man kommer inte undan dem, men de känns lite lättare att leva med när de är tonsatta. Eller ordsatta.

Bruno K. Öijer skriver i Svart som silver:

dom viktiga åren / och hela mitt förflutna

verkar så avlägset / men ligger ändå nära tätt intill

håller armen omkring mig när jag sover / och får allt tungt och värdelöst

att släppa taget / lossa sitt grepp om mig

Loudon Wainwright III sjunger:

doing the math don’t bring satisfaction

no more addition now, it’s all subtraction

Där emellan ligger väl någon sorts sanning. Här förmedlas den av Ed McCurdy, Rickie Lee Jones, Big Star, Ben Folds, Veronica Maggio, Ed Harcourt, Joe Jackson, XTC, The Byrds, The Beach Boys, Dusty Springfield, Rebecca Martin, Olle Ljungström, The Cure, Paul Simon, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Kent, Loudon Wainwright III, Burt Bacharach, Mauro Scocco och Stephen Duffy & The Lilac Time – som alla blickar tillbaka på tiden som har gått, hur det var då och vad som kanske väntar.

Lyssna i Spotify här.

I det fantastiska klippet ovan spelar Bruce Johnston sin egen nostalgiska Disney Girls i BBC-programmet Old Grey Whistle Test (medan Mike Love sitter och surar/mediterar/sover/ja vem vet på en stol bakom honom). Det är Roddy Frame som introducerar.

Covers som blivit original

httpv://www.youtube.com/watch?v=LU71S6FQM-w

httpv://www.youtube.com/watch?v=CCng2A4r1mE

Förra veckan publicerade vi en lista med covers som blivit original. Då fick vi en massa tips på fler låtar från er läsare. Här kommer den listan, tillsammans med några låtar vi valt ut.

Här är bland annat

  • Bruce Springsteens version av Tom Waits Jersey Girl,
  • The Clashs version av Junior Murvins Police and Thieves,
  • Flying Pickets version av Yazoos Only You,
  • Sinead O’Connors version av Princes Nothing Compares 2 U.
  • Tack Jonas Nordström för låtarna ovan.
  • Ebba Gröns version av Blå Tågets Den ena handen vet vad den andra gör,
  • Jimi Hendrix version av Bob Dylans All Along the Watchtower,
  • David Bowies version av Iggy Pops China Girl,
  • Ammi Stewarts version av Eddie Floyds Knock on Wood,
  • U2 och Green Days gemensamma version av The Skids The Saints are Coming,
  • Mariah Careys version av Badfingers Without you,
  • Håkans Hellströms version av Mats Paulsons Visa vid vindens ängar,
  • Tack Ola för låtarna ovan.
  • Marvin Gayes version av The Miracles I Heard It Through The Grapevine,
  • Aretha Franklins version av Otis Reddings Respect,
  • Chaka Khans version av Princes I Feel For You,
  • Tack Lamont Dozier för låtarna ovan.
  • Anthrax version av Joe Jacksons Got the time (tack Mats),

Lyssna på låtarna i Spotify.

Gratis – hela dagen!

httpv://se.youtube.com/watch?v=fanFHTpHcwk

I dag befinner jag mig på Media Evolution i Malmö tillsammans med Chris Anderson och massor av andra intressanta människor.

Temat är naturligtvis Free – och vad vore Dagens Spotifylista om vi inte hakade på och gjorde en helt egen gratislista.

I videon ovan sjunger Elvis ”Money Honey”. Slå på Spotify och lyssna mer på honom, samt Bryan Ferry, David Holmes, Stephen Duffy, Nick Drake, Bruce Springsteen, Billie Holiday, Eldkvarn, Suzanne Vega, Alice Cooper, Ben Folds, Supergrass, Jimmy Witherspoon och Richard Hawley.

Alla låtarna hittar du här.

Jo, jag håller med om att Duffy-låten är lite långsökt. Men det är min bestämda övertygelse att världen behöver höra mer Stephen Duffy, så man kan säga att jag tar alla chanser. Och det är ju gratis!