90-talstema: 1995

1995 var ett musikaliskt mellanår för mig. Åren innan upptäcker jag techno medan jag först året efter börjar lyssna in mig på Wu-Tang Clan och deras efterföljare.

Och det är problemet med denna listan. Mycket av det som var bra och släpptes 1995 lyssnade jag på först senare. 1995 lyssnade jag mest på Dead Can Dance, Legendary Pink Dots och Stefan Sundström, inklusive hans fantastiskt roliga Fuck Off.

Bland guldkornen som släpps 1995 och jag ändå lyssnar på finns

  • Björks Post, en besvikelse i förhållande till Debut som ändå innehåller flera bra låtar,
  • Goldies epos Timeless som får alla att upptäcka jungle, och
  • Trickys Maxinquaye – en av de märkaste topplisteskivorna dittills.

Och om vi ska jämföra med min förra lista från 1988 kan vi se att jag i alla fall har upptäckt elektronisk musik, men framför allt insett att det går att lyssna på mer än en musikstil samtidigt.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Björk Possibly Maybe
  • Leftfield Open Up
  • Lucky People Center Sundance
  • Goldie Timeless
  • Faith No More Evidence
  • Tricky Hell Is Round The Corner
  • GZA/Genius, Ghostface Killah, RZA, Killah Priest 4th Chamber
  • Bone Thugs-N-Harmony Tha Crossroads
  • Cypress Hill Illusions

Lyssna på låtarna i Spotify.

90-talstema: 1994

Jag skulle vilja påstå att Prodigy’s No Good (Start the Dance) förändrade mitt liv i grunden. Det påståendet är – om något – en rejäl överdrift och en sanning med modifikation. Men säg den sanning som inte blir bättre av ett visst mått fiktion.

Faktum kvarstår att mitt förhållande till musik i början av mitt 15:e levnadsår mest bestod av piano- och cellolektioner på den kommunala musikskolan och att all form av populärmusik eller radioskval bara var mer eller mindre irriterande bakgrundsbrus.

Men så kom då No Good, en crossover mellan lite smalare elektronisk dansmusik och populärmusik och jag hittade plötsligt musik jag tyckte var bra. Visst fanns det en hel del bra elektronisk musik tidigare, men det var först här jag upptäckte den. Och med No Good kom också början på min tonårsrevolt och den tid i mitt liv som ganska bra kan beskrivas av Nine Inch Nails albumtitel från -94: The Downward Spiral (Nådde rock bottom på den spiralen våren -97 – i sviterna efter festen 2nd Renaissance på Pakhus 11 i Köpenhamn – men har varit på stadig och säker uppgång sedan dess).

Tycker nästan lite synd om mina föräldrar som fick stå ut med mig under denna perioden. Inte konstigt att min mammas nerver inte är riktigt hundra. Som sista barn av fyra där mina föregångare gått genom tonåren snällt och beskedligt kom jag, eftersläntaren, och vände upp och ner på deras värld. Liksom min egen. Fast jag försökte vara snäll och tänkte att “det de inte vet har de inget ont av” (Detta ledde bland annat till en liten episod under min best mans tal på mitt bröllop där han nämnde både en och två saker som, framförallt min mamma, tidigare varit lyckligt ovetandes om).

Men då 1994 låg denna tid fortfarande i sin linda. Den lilla tillgång till pengar jag hade räckte inte längre än till ett par Ginzabeställningar där jag köpte på mig Prodigys hela bakkatalog – på CD och Vinyl – samt några få andra plattor mer på vinst och förlust. Bland dessa Moby’s Everything Is Wrong som ett av få Mobysläpp som fastnat hos mig.

I övrigt fick jag tag på musik på alternativa vägar; Under en praovecka i en skivaffär spelade jag in allt intressant jag hittade på kassett, jag hittade de tre första Trance Europe Express-samlingarna på det lokala lilla biblioteket och Emmanuel Top, Trope och Plastikman låg bara och väntade på att bli lånade – på obestämbar framtid – i en vinylback hemma hos en dåtida bekant. Tvivlar starkt på att han visste att jag var där och lånade skivor – eller att han ens själv var där (är helt ärligt förvånad över att han fortfarande lever – och lite rädd blir jag när jag tänker på att det lika gärna skulle kunna vara jag).

1994 var i varje fall året som etsat sig fast i mitt medvetande som det året jag fick upp ögonen för elektronisk musik. Även om jag breddat mina musikaliska vyer rejält sedan dess så är det fortfarande elektronisk musik – i alla de former – som ligger mig varmast om hjärtat.

Till slut; det viktigaste från -94, mitt -94, har ni här i dagens spotifylista.

90-talstema: 1992

I dag gästas Dagens Spotifylista av Kal Ström från dagensskiva.com.

Så här i efterhand blir en lista över vad jag lyssnade på 1992 ganska skev. Musik hade ett så mycket större relativt värde då, rent monetärt, än det har nu. Och min budget var starkt begränsad. Skivor jag köpte behövde väljas med stor omsorg och de jag valde spelades länge. Så länge att 1991 säkert är en större del av det jag faktiskt lyssnade på under 1992 än skivor som faktiskt släpptes under 1992.

Men det här är ändå ett tidsdokument över tiden för mig. Och de olika artisterna för in mig på olika minnesbanor.

Jag har alltid haft en ganska rörig smak, som passar dåligt för recommended if you like-tjänster. Jag glider gärna mellan musikaliskt snygga En Vogue via heroinstinna Alice in Chains till en finballad från R.E.M. Jag skulle kunnat välja helt andra låtar från de här skivorna, men de var viktiga för mig.

En Vogue var en del av min musiksmak jag knappt utforskat då. Jag hade alldeles för få influenser. Det var lättare att vara tonårskille och lyssna på Alice in Chains. Särskilt under den tiden när allt klumpades ihop till grunge.

Automatic for the People var en skiva jag lyssnade på under många långa sena kvällar och nätter. Mitt minne säger att den är lite smetig, men så fort jag faktsikt lyssnar för att kontrollera har den mest åldrats med värdighet. Nightswimming älskade jag.

Panteras Walk var vid den här tiden bara en låt för mig, riffet är helt oemotståndligt. Det var inte förrän Strenght Beyond Strength som jag föll fullständigt för Pantera och de tog sig in bland mina favoriband.

Rage Against The Machine fick jag av MTV. Det var på den tiden när Kanye West inte behövde skämta om att MTV spelade musik. Så här låter grinigt tonårsrum. Det är en skiva jag spelat så mycket att plastbiten lider av materialtrötthet.

RATM läckte över till mina första trevande steg mot hiphop och The Predator. De minnena luktar sommar och asfaltsbasket. (Vilket ju egentligen betyder att det här är musik jag mest lyssnade på 1993, men vi struntar i det nu — den släpptes ju 1992.)

Prince hade inte bytt bort sitt namn ännu, även om det var på den här skivan (som motsägelsefullt inleddes med My Name is Prince) som symbolen tog över. Skivan är långt ifrån en av hans bättre, ens från den sena perioden, men den har några riktigt bra låtar jag inte skulle vilja vara utan.

Leonard Cohen fick jag genom min mamma. Det var ganska jobbigt då och jag var verkligen tagen av den. Vi pratar inte mer om det, OK? Så här i efterhand kan jag ju konstatera att det är ganska fint. Mamma lyssnade på Lill Lindfors och lite dansband under min uppväxt. Här möttes vi av någon anledning som nästan är svårare att förstå från hennes synvinkel. Och när jag lyssnar på texterna kanske jag borde börja fundera mer över var hon befann sig då egentligen.

Men om jag bara ska utnämna två saker från 1992 att ta med mig blir det dels Ministrys Psalm 69 (eller vad vi nu ska betitla den där skivan som) och Blind Melons Sleepyhouse.

Psalm 69 var en chock första gången jag hörde den. Det var så hårt att jag kände det som ett slag i ansiktet. Men jag återvände fascinerat ända tills jag vande mig vid snärten. Jag hade aldrig hört något liknande och kommer antagligen aldrig få samma känsla som då. Jag uppfattade det som en ogenomtränglig vägg av ljud. En snabbhet som var omöjlig att spjälka. Nu känns det inte så extremt längre, men jag kan fortfarande minnas känslan. Nu är det bara en grym skiva.

Och sist måste jag välja låten som innehåller de bästa 30 sekunderna från 1992. Om man minns en låt från Blind Melons självbetitlade skiva är det kanske bi-låten. Men mellan 2:10 och 2:40 på Blind Melons Sleepyhouse pågår några av de bästa 30 sekunderna någonsin. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag får fortfarande rysningar av vällust när jag lyssnar.

Listan är dock ordnad annorlunda för bättre flyt.

Allra sist måste faktiskt åtminstone en länk bifogas till M.I.A.s fråga läggas till en lista om hur läget var ’92. Det bara är så.

Lyssna på låtarna i Spotify.

Tidigare 92-listor: