De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Jonk

Det senaste decenniet har varit det där jag både har mått som sämst och som bäst. Jag har skiljt mig, för att sedan hitta den stora kärleken. Utöver det har jag slutat vara anställd och driver i stället ett eget företag på heltid. Nu känns allt bättre än någonsin. Jag har hittat min plats i allt på något sätt. Kommit hem liksom.

Musikmässigt tror jag att denna berg- och dalbana märks. Jag funderade ett tag på vem som skulle vilja lyssna på min blandning av electro, visor, pop, industri och metal. Men det finns väl fler där ute som tänker att bra musik är bra musik. Bra musik saknar genregränser.

Lucy Dacus ”Night shift” kan vara en av världens bästa låttexter med tillräckligt många smarta, snygga och berörande rader för att fylla ett helt album. Henne såg jag live på fantastiska Plan B. En konsertklubb på ökända Norra Grängesbergsgatan du måste besöka när du är i Malmö.

Trentemøller avslutade första konserten jag var på med denna husgud med låten ”Silver Surfer, Ghost Rider Go!!!”. Konserten på Grå Hal i Christiania var också slutet på turnén för albumet ”Into the great wide yonder”. Albumet tog Trentemøller i en mer akustisk riktning som på många sätt verkar ha påverkat electro-scenen. Vilket kan höras hos Weval och Polynation som också finns med på listan.

Ministry gjorde sitt första riktigt bra album sedan ”Psalm 69” (1992) och Kvelertak visade att norsk metal hade massor med trick i rockärmen.

Aurora och Findlay såg jag på North Side, en helt fantastisk festival som alla borde åka på!

Jag fick också se LCD Soundsystem, vilket jag har längtat efter i tio år, och de spelade som om deras liv stod på spel. Det var helt klart en av det bästa spelningar jag någonsin har varit på.

Sista låten på listan kommer från årtiondets bästa serie: Dark. Se den om du inte har gjort det.

I wish I found you sooner

I could’ve loved you longer

In The Valley Below ”Hymnal”

Här kan du lyssna på hela listan.

  1. Lucy Dacus ”Night Shift”
  2. Weval ”You Made It (Part II)”
  3. trentemøller ”Silver Surfer, Ghost Rider Go!!!”
  4. Phoebe Bridgers ”Funeral”
  5. In The Valley Below ”Hymnal”
  6. Made in Heights ”Murakami”
  7. Ministry ”Wargasm”
  8. Kvelertak ”Evig Vandrar”
  9. Viagra Boys ”Research chemicals”
  10. Polynation ”Toba”
  11. HVOB, Winston Marshall ”The Blame Game”
  12. AURORA ”Runaway”
  13. Rangleklods ”Young And Dumb”
  14. Findlay ”Off & On”
  15. Kill J ”Bullet”
  16. VETO ”Battle”
  17. Hozier ”Arsonist’s Lullabye”
  18. Marian Hill ”Lips”
  19. Ruelle ”Madness”
  20. Sylvan Esso ”H.S.K.T. (Extended Mix)”
  21. Todd Terje ”Delorean Dynamite (Disco Mix)”
  22. Hjärta ”Snälla, Håll Käft”
  23. LCD Soundsystem ”Dance Yrself Clean”
  24. Battle Tapes ”Last Resort & Spa”
  25. Big Thief ”Paul”
  26. K.Flay ”Blood In The Cut (Seattle Sessions)”
  27. AV AV AV ”Total Recall”
  28. Mountain Man ”Rang Tang Ring Toon”
  29. Agnes Obel ”Familiär”
  30. Soap&Skin ”Me And The Devil”

Jonk är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Årets bästa låtar 2019

Här är de 31 bästa låtarna 2019.

Det här var det elfte året i rad jag har satt ihop en topplista över årets bästa låtar. Här är de tidigare listorna:

Här är årets alla topplistor.

Och här är en lista med alla bra låtar från året. 198 bra låtar från 2019.

De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Björn Olofsson

Julia Holter, Knifeworld och These New Puritans höll progressiva rockens fana högt, White Fence, Amen Dunes och Cheval Sombre sammalunda för psykedelian. Klassisk skånsk rock med Bo-Dogs och Bäddat för trubbel, Ezra Furman blir en briljant Bobbo Viking för 2020-talet, rocken lever.

Här kan du lyssna på hela listan.

  1. Arctic Monkeys ”Tranquility Base Hotel & Casino”
  2. Franska Trion ”Harry Belafonte”
  3. These New Puritans ”V (Island Song)”
  4. Bäddat För Trubbel ”Från Afterwork Till Lillördag”
  5. Ezra Furman ”Suck the Blood from My Wound”
  6. Bill Fay ”War Machine”
  7. White Fence ”Breathe Again”
  8. Michael Kiwanuka ”Cold Little Heart (Radio Edit)”
  9. Belbury Poly ”My Hands”
  10. Adele ”Don’t You Remember”
  11. Father John Misty ”Pure Comedy”
  12. Tame Impala ”Nangs”
  13. Rihanna ”James Joint”
  14. Cheval Sombre ”Walking In The Desert”
  15. Steve Treatment, The NoMen ”Biking”
  16. Bo-Dogs, Nisse Hellberg ”Hey, Mr. Oil Drop Man”
  17. Ryley Walker ”22 Days”
  18. Knifeworld ”This Empty Room Once Was Alive”
  19. Sun Kil Moon ”Ben’s My Friend”
  20. David Bowie ”Blackstar”
  21. Radiohead ”Decks Dark”
  22. Sneaky Feelings ”Someone Else’s Eyes”
  23. Tortoise ”Hot Coffee”
  24. Low ”Nothing But Heart”
  25. Jenny Hval ”That Battle Is Over”
  26. Julia Holter ”How Long?”
  27. Leonard Cohen ”You Want It Darker”
  28. slowthai ”Nothing Great About Britain”
  29. Chris Cohen ”Inside a Seashell”
  30. Ariel Pink ”Put Your Number in My Phone”

Björn Olofsson är expert på 1970-talets skånska skivbutiker.

Spotify, farväl och texter – det här var Anders Mildners musikaliska 10-tal

2010-talet blev så klart Spotifys decennium. Åtta år efter lanseringen lyckades tjänsten bli världsledande 2015 – och när vi nu går in i 20-talet är Spotify det normala sättet för de flesta att lyssna på musik. 

Spotify tas ofta upp som paradexempel på en disruptiv digital tjänst, även om dess inverkan på musiken i sig inte är helt lätt att ringa in. Det mest disruptiva med Spotify är så klart distributionen och den enorma ökningen av musik som gjorts tillgänglig och delbar – någonstans runt 50 miljoner låtar.

Med Spotify och bolagets konkurrenter skedde också ett maktskifte under 10-talet. Makten att påverka urvalet flyttades gradvis från medierna och skivbolagen till plattformarna, där det som Spotify valde att lyfta fram också hade en möjlighet att nå ut. Samtidigt som musiker fick en möjlighet att gå direkt till Spotify utan att gå via ett traditionellt skivbolag. Att musikkritikens ställning skulle förändras som en följd av utvecklingen var närmast självklart. Idag finns i stort sett inga rester kvar av 90-talets upphöjda kritikerposition, där popkritikerna nästan var lika stora kändisar som artisterna. Och precis som man kunde förutse vet dagstidningarna inte riktigt vad de ska göra med sina tynande musikspalter – där det i bästa fall tipsas om fem av veckans 10 000 releaser. 

De två största förändringarna som Spotify medfört (vid sidan om distributionen och tillgängliggörandet) handlar troligen om paketeringen och mätbarheten. Paketeringen – i genrer och ”teman”, är en del i utvecklingen där vi ljudsätter våra privata ljudmiljöer på samma sätt som vi ljudsätter varuhus, restauranger och hotell. Det är inget som är nytt i sig, de flesta som lyssnar på musik har gjort det här i alla tider. Men framgången med att paketera musik i olika moods är kanske den enskilt största påverkan som Spotify haft på musiken i sig. En artist som vill synas gör nämligen klokt i att finnas i just de kategorier som Spotify erbjuder. Vilket för med sig att artister gör klokt i att ta fram olika versioner av sina låtar som kan placeras i de förutvalda facken: chill, party, middag, och så vidare. Här får vi alltså musik som vi inte hade fått om inte Spotify funnits. 

Vilket värde den har är en annan diskussion. I en värld utan tongivande musikkritiker bedöms musiken nu allt tydligare utifrån ett enskilt konsumtionsperspektiv. Blev det ett bra chill? 

Att den absoluta mätbarheten fått sitt genomslag under 10-talet, kommer troligen att märkas under 20-talet, då algoritmerna blir bättre och bättre och till slut kommer att kunna erbjuda lyssnarna förslag som träffar rätt. Men som så klart också ger underlag för dem som producerar musik. Vart den här utvecklingen leder är inte helt lätt att säga. 

Att 10-talet rent musikaliskt framstår som splittrat är väl egentligen en naturlig följd av skiftet till en värld där så mycket mer är tillgängligt. I stora drag kan man se att hiphop och rap vuxit till att bli den största musikgenren (åtminstone i USA), att världen blivit större (med exempelvis k-pop, j-pop och arab), att topplistorna ratat det tekniska wailandet till förmån för ett mer indieinspirerat sångsätt (ungefär: från Mariah Carey till Lady Gaga, Lana Del Rey och Billie Eilish) och att EDM och alla dess subgenrer och vidareutvecklingar fått ett enormt genomslag. Samtidigt som det känns som att de flesta mindre topplistebetonade genrer stärkts av den ökande digitala tillgängligheten. Exempel här är det breda genomslaget för americana eller hur indie ser ut att göra bred comeback – både i det lilla formatet, där Spotifys listor fungerar alldeles utmärkt som samlande hubb, och i det större (hej Billie Eilish), där Spotify så klart fungerar ännu bättre.

Hur var då mitt 10-tal?

Att bli äldre med musik är alltid att till sist behöva säga farväl. Vissa artister fejdar ut efter lång och trogen tjänst (här finns det väl goda skäl att anta att vi åtminstone i stora drag har vinkat adjö till ett gäng tongivande musiker som finns med på min tioårslista, som Nick Lowe, Elvis Costello, och Bruce Springsteen, tillsammans med The Durutti Column, Lloyd Cole, Ron Sexsmith och mängder med andra namn – även om alla skapat bra musik under det här decenniet. Paul Simon har inte helt förvånande stått för en av de mest imponerande insatserna, med fantastiska skivor, rika och djupa på både musikaliskt och textmässigt innehåll. Som i Questions for the Angels, som väver ihop existentiella funderingar med detaljer om tidstypisk konsumtionshets, driven av pengahungriga kändisar:

”If you shop for love in a bargain store

And you don’t get what you bargain for

Can you get your money back?

If an empty train in a railroad station

Calls its final destination

Can you choose another track? 

/…/

Downtown Brooklyn

The pilgrim is passing a billboard

That catches his eyes

It’s Jay-Z

He’s got a kid on each knee

He’s wearing clothes that he wants us to try”

Inget farväl har dock varit lika drabbande som David Bowies. Först återkomsten, den kanske mest förvånande och omskakande någonsin. Efter 10 års tystnad dök plötsligt ”Where Are We Now” upp, på Bowies 66-årsdag, utan att någon visste om det och utan någon som helst promotion. Med den där rösten, den där texten, full av sorgen nostalgi och den överväldigande känslan av hur det är att bli äldre – ”just walking the dead”. 

Men det var också en text som med sina Berlinreferenser tog tillbaka fansen till Bowies finaste tid. Men vad är det man gör när man hoppar på den där tidsresan som lyssnare? När man går tillbaka till en tid som inte längre finns? ”Just walking the dead” är ju för övrigt känslan man får när man köper valfritt musikmagasin som har 60- och 70-talets stora på framsidan. Vad finns kvar när allt håller på att försvinna? Vem är man ens? Vad kan man hålla fast vid? Alla som växer sig äldre med musik känner igen frågeställningarna. 

Det finns ett svar i texten:

”As long as there’s sun

As long as there’s sun

As long as there’s rain

As long as there’s rain

As long as there’s fire

As long as there’s fire

As long as there’s me

As long as there’s you”

Just det här svaret blev så klart närmast outhärdligt två år senare, när en sargad och bandageinlindad Bowie i videon till ”Lazarus” reser sig från sin sjuksäng, går in i en garderob, stänger dörren – och försvinner. 

Tre dagar efter att videon släppts är David Bowie död. 

”Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

I’ve got drama, can’t be stolen

Everybody knows me now

/…/

Oh, I’ll be free

Just like that bluebird

Oh, I’ll be free”

Det är svårt att tänka sig ett mer gripande sätt att avsluta en karriär. (Bowie dyker för övrigt också upp kort i slutet av Arcade Fires ”Reflektor”.)

Under 2010-talet fick den postklassiska musiken stort genomslag. Kompositörer som Max Richter (här på listan med en fantastisk Dinah Washington–mashup) har så klart fått filmindustrin att jubla av lycka. Möjligen är det just soundtrackifieringen av våra liv och ljudmiljöer som i samband med det allt oftare nära lyssnandet med hörlurar, som möjliggjort intresset för genren. Kanske handlar det också delvis om ett ökat behov av lugn och vila i en allt mer stressad värld. Eller är det så enkelt att musiken helt enkelt är bra. 

Själv har jag förutom Max Richter (där jag håller albumet ”From Sleep” högst), tillbringat mycket tid med Nils Frahm, Haukscha, och Ólafur Arnalds, artister som trots sin genre under 10-talet fått en status som är väldigt lik ordinära popartisters. 

Precis nästgårds till den postklassisk genren finns en rad artister som utan kompromisser söker sig till mer konstnärligt musikaliskt uttryck. Under mitt 10-tal har det inte bara handlat om äldre artister som faktiskt är från en sådan tradition, som Laurie Andersson, Kate Bush, Thom Yorke och Low. Min gissning är att det som en effekt av indiefieringen finns ett ökat utrymme att gå åt det utforskande hållet. Se bara på Bon Ivers fortsatta undersökande produktion. Gwilym Gold närmar sig utforskandet från ett elektroniskt håll, Melanie De Basio från jazzen, och  Daniel Blumberg, som absolut inte räds några minuter dissonans, kommer mitt i sina poplåtar ofta nästan in från ett performencekonst-håll. Jag tycker att det här är en superspännande utveckling. 

Och pop, ja. Den musik som formade mig – det sena 70-talets och tidiga 80-talets låtorienterade punk, new wave, powerpop och postpunk – har nu definitivt marginaliserats till att vara en liten, knappt synlig del av alternativgenren indie. Det är i denna jag nu återfinner Bill Pritchards ”Trentham”, Mike Violas ”The Soundtrack of My Summer”, Drowners ”Luv, Hold Me Down”, A. J Ellis Joe Jackson-hyllning (väldigt oväntat på 10-talet!) ”Bury the Devil”, Robyn Hitchcocks underbara version av Psychedelic Furs ”The Ghost in You” och Martin Newells/Cleaners from Venus tidstypiskt illa inspelade pärla ”Wake up and Dream”

På 90-talet fanns det fortfarande ett utrymme för en artist som Newell att produceras av Andy Partridge i en påkostad inspelning, men 20 år senare är vi tillbaka i kassettkulturen för en genre som är på god väg att krypa in i sin egen garderob, stänga dörren och vinka farväl. Eller åtminstone omformulera sig lite lätt och komma tillbaka i halvny form, som Mac DeMarcos slacker-rock. 

Men inget försvinner så klart för gott. Och det finns gott om ekon av den där lite mer ivriga sena 70-talsattacken i artister som når ett bredare genomslag. Här på listan till exempel The Nationals finaste stund: ”Blood Buzz Ohio”. Och så finns det så klart en rad artister som aldrig får det där genomslaget, som Broken Records ”Winterless Son”  (låter som om The Blue Nile var ett postpunkband) eller svenska Västerbron, med den underbara ”Jag nominerar mig själv”:

”Jag är ett missat samtal i din telefon

summan av ett studielån

ansvarsfull och dum och speciell

Jag är en dålig låt i melodifestivalen och ett långt sms till fel person

Ett signalfel mellan Lund och Helsingborg

Mest av allt är jag bra och snäll

så varför är jag ensam ikväll?

Jag nominerar mig själv

och jag gör det vilket pris som helst”

Mitt svenska 10-tal har egentligen inte skiljt sig från tidigare decennier, på det sättet att det är ganska sparsamt med skivor jag fastnar för. Men på något sätt tror jag att det är talande att landets enda riktiga särling, Anna Järvinen, lever ett artistliv helt i skugga. Trots att hon får både text och musik på plats som ingen annan, Här i ”En sommardag stängs av”: 

”Ser du nätet

Spindelmamman äter

När morgonen är här igen

Med dagg och dis och sorg

Svala fötter

Huvud fullt av löften

Av gårdagen

Då såg vi den

Vi visste hur och var

Vem beslutar

När blir med helt utan

Vårt fort till stoft

Som kastas bort

En sommardag som stängs av”

Och medan bokhandlarna fylls av praktverk med Thåströms texter kan man gott fråga sig vem – om någon – som egentligen skriver som Anna Järvinen, med en sådan blandning av vardagsrealism och poesi. 

På tal om vardagen – den har alltid varit nära till hands i den brittiska musik jag lyssnat på, eftersom just vardagsrealismen är så nära förknippad med den brittiska popen från The Kinks och framåt. 

Mest drabbande för mig under 10-talet var nog Kathryn WilliamsSequins”. Som man alldeles säkert kan höra och tycka om utan att lägga märke till texten, för det är en jättefin låt. Men när man väl förstår att berättaren dör framför våra öron, är det nästan svårt att lyssna klart. Och i ett 10-tal som så starkt präglats av Instagram är det omöjligt att inte bli berörd av raden ”even in death the earth cares how you look”. 

”Fix my face into a smile

Hands resting on the book

Place the sequins on my eyes

Even in death the earth cares how you look

/…/

I´m pulling the strings

For strange medication

I’ve never felt better 

And I like the sensation of feeling numb

Finally feeling numb”

Den vardagsrealistiska popen har så klart sin kusin i americana, där det klassiska låtskrivarhantverket på samma sätt är centralt. Och med 10-talets boom för genren finns det så mycket att välja från att en egen lista så klart hade varit berättigad. Mina öron har framförallt riktats mot Sandy Wright and The Toxic Cowboys (”Beads and Feathers”), Iron & Wines gradvisa lutning åt The Band-hållet (”Father Mountain” tillsammans med Calexico), Béla Fleck (”Come All You Coal Miners”), The Jayhawks (”Quiet Corners & Empty Spaces”) och så klart den så sparsamma Gillian Welch, vars senaste riktiga album ”The Harrow & The Harvest” redan nu är en modern klassiker. (På listan finns min favorit ”Dark Turn of Mind”.) Passande nog avslutades årtiondet med att Joe Henry till sist fick ihop sitt mästerverk, det fantastiska albumet ”The Gospel According to water”, med min favorit ”Orson Welles”.  Bakgrunden, att Joe Henry skrev låtarna efter ett cancerbesked, är svårt att bortse ifrån när man hör de här raderna, som ändå går att applicera på så mycket annat beroende på vem det är som lyssnar:

“Come the turn of story

come the moving floor

If you supply the terms of my surrender

then I’ll provide the war.”

Vid sidan av americana-vågen känns det också som om folkmusiken fått ett liknande uppsving. The Unthanks har fortsatt att gå sin egen väg i traditionsrespekterande skor under 10-talet och det har dykt upp hur många fina helt och hållet traditionella tolkningar av äldre folkmusik i mina flöden – här på listan exempelvis Jackie Oates ”Dream Angus”, en artist jag för övrigt aldrig hört om det inte vore för algoritm-förslagen. 

King Creosote Jr. samarbetade med Jon Hopkins på ett av mina favoritalbum, ”Diamond Mine” och June Tabor höll ställningarna på 2011 års ”Ashore”, något så klart även Richard Thompson gjort under de här tio åren. Jag älskar verkligen hans gitarrmanglande i ”If Love Whispers Your Name”, sist på listan. 

Mina egna favoriter The Lilac Time lyckades göra en lyckad återkomst med sitt tionde album, än en gång full av politiska samtidskommentarer, som i ”March to the Docks”

”So march to the docks and let’s cry

Stop changing the locks on our lives

Every day another dream dries on us”

Och eftersom vi slutar där vi slutar under det här decenniet, finns det ju en hel del kommentarer kring politik och populismens utbredning. Som The Specials comeback med ”Vote for Me”:

”Making laws that serve to protect you

But we will never forget 

that you tore our families apart”

Och visst är Donald Trump också närvarande i musiken. Som Natalie Prass ”No Future in Our Frontman”, ett projekt som leddes av Matthew E. White, där en rad artister spelade in samma låt som ett försök att påverka valet i USA, eller Durand Jones & The Indications isande ”Morning in America”:

”It’s morning in America

But I can’t see the dawn”

Vart går vi härifrån? 

Huvudet först in i stenhårt allvar och dystopiskt ångestfullt undflyende?

Vi får väl se. Men dörren är åtminstone fortfarande på glänt för den som vill ha en glimt i ögat. Och kanske erbjuder just denna samtid, fylld av så mycket oro och rädsla, en alldeles speciell skatt att gräva ur för den som vill le åt eländet. 

Som i The Radio Dept:s ”This Repeated Sodomy”:  

”Lately I’ve been occupied

With losing everything but pride

I’m like the Greek economy

And that would make you Germany”

Lyssna på listan här.

Anders Mildner är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

Låtar som betydde lite extra för Niclas Holmqvist 2010–2019

Jag fastnade i uppgiften att välja ut de bästa låtarna från de senaste tio åren. Det vet jag ingenting om. Jag lyssnar inte på det sättet, inte analytiskt, jämförande och betygsättande. Däremot kan jag analysera de låtar som fastnar och betyder något för mig, för att inte tala om de låtar som jag starkt ogillar. Varför gillar jag dem? Varför är de skitdåliga? Men det tänker jag inte göra, utan här presenterar jag raskt listan med 36 låtar som betydde lite extra 2010–2019.

Eller raskt förresten.

Mycket av mitt lyssnande genom åren har cirklat runt livespelningar. Jag går kanske inte på jättemånga, men lyssnar mycket inför dem och efter dem. Gräver och letar vidare. Eftersom väldigt många av de konserter jag har sett de senaste tio åren har varit med band som hade sina storhetsperioder för mer än tjugo–trettio år sedan och inte släppt någon ny musik sedan dess, så får de inte vara med på listan. Här finns bara musik som gavs ut under 2010–2019. Däremot syns associationer och nätverk.

Livekonserter 2010–2019

Bob hund (x2), Swans (x3) och Michael Gira (solo), Killing Joke (x2), Current 93 (x2), Laurie Anderson (äntligen), Psychic TV/PTV3, The Jesus and Mary Chain, Union Carbide Productions, Pixies (x2), Sparks (x2), Madness, Peter Murphy (Bauhaus 35, lysande), Peter Murphy (Bauhaus 40, värdelös), Fields of the Nephilim (urtrist), DAF, KMFDM, Nitzer Ebb, Die Krupps, Laibach (x3), Kraftwerk, Skinny Puppy, Gary Numan, OMD, Einstürzende Neubauten (x2), Blixa Bargeld, David Eugene Edwards & Alexander Hacke, My Bloody Valentine (med nytt album), Sophia (sångaren från fantastiska The God Machine), Detroit Cobras, Mogwai (Atomic), Sigur Rós, Svenska Akademien (comebackturné), The Knife (avskedsturné), Madonna (!), Dead Can Dance (Barcelona, fantastisk) och Dead Can Dance (Prag, sådär) och en allra sista konsert med Freddie Wadling. 

Men det där är ju bara gammal musik! Såg du inget nyare? Jodå … Boris, Chelsea Wolfe, Myrkur, Blood Red Shoes, King Dude och Sólstafir.

Någonstans där växte listan fram. Lite gammalt, lite nytt. Vad saknas? Ordkonstnärer på olika språk. Svenska band som staplar ord och fraser och berättar om den samtid som jag växt upp i och fortfarande lever med. Mörka berättelser och depression. Dystopier och politisk uppgivenhet. Visionärer som gärna gör konceptplattor (jag älskar konceptplattor) och/eller kryddar med ritualmagi. Starka kvinnliga röster och erfarenheter. Och så Maynard James Keenan i olika kostymer.

Två av decenniets bästa plattor släpptes 2016, Kate Tempests ”Let the eat Chaos” och Kiss the anus of a black cats ”To live vicariously”, men jag hittade dem inte förrän 2019.

Och varför betydde de här låtarna lite extra för mig då? Nej, orkar faktiskt inte gå in på det, tänker gå in i 2020. Fråga mig någon gång i stället.

Här är listan.

  1. Sólstafir ”Ótta”
  2. Bob Hund ”Det överexponerade gömstället”
  3. Kent ”La Belle Epoque”
  4. Mattias Alkberg ”Dementorerna”
  5. Den svenska björnstammen ”Vart jag mig i världen vänder”
  6. Trentemøller ”My Dreams”
  7. Hypnopazuzu ”Magog at the Maypole”
  8. Nick Cave and the Bad Seeds ”Girl in Amber”
  9. Leonard Cohen ”You Want It Darker”
  10. Kiss the anus of a black cat ”To Live Vicariously”
  11. Jane’s Addiction ”Irresistible Force”
  12. A Place to Bury Strangers ”You are the one”
  13. Stromae ”Formidable”
  14. Puscifer ”Tumbleweed”
  15. The Dead Weather ”The Difference Between Us”
  16. Madness ”The Liberty of Norton Folgate”
  17. The Specials ft. Saffiyah Khan ”10 Commandments”
  18. Einstürzende Neubauten ”Der 1. Weltkrieg (Percussion Version)”
  19. PJ Harvey ”On Battleship Hill”
  20. Kate Tempest ”Europe is Lost”
  21. M.I.A. ”Borders”
  22. Holly Herndon ”Eternal”
  23. Myrkur/Chelsea Wolfe ”Funeral”
  24. Chelsea Wolfe ”Carrion Flowers”
  25. Jennie Abrahamson ”To the water”
  26. Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetet ”Kuken II”
  27. True Moon ”Sisters in Arms”
  28. Panda Da Panda ”Spegelen”
  29. Hurula ”Järnvägsbron”
  30. Anna von Hausswolff ”Mountains Crave”
  31. Swans ”Eden Prison”
  32. Pere Ubu ”The Road Ahead”
  33. Covenant ”The Road”
  34. A Perfect Circle ”The Doomed”
  35. TOOL ”Invincible
  36. Jinjer ”Pisces”

Niclas Holmqvist är långvarig musiktipsare på dagensspotifylista.net.

De 30 bästa låtarna 2010–2019 enligt Martin Andersson

Här är ett urval av låtar från skivor som har letat sig in i samlingen under det senaste decenniet. En del nya upptäckter, en del gamla trotjänare. Mycket black metal, en och annan poplåt. Helt utan innebördes rangordning. 

Här kan du lyssna på hela listan.

  • Nachtmystium ”Nightfall”
  • Lana Del Rey ”Ride”
  • Stilla ”Frälsefrosten”
  • Vampire ”At Midnight I’ll Possess Your Corpse”
  • Darkest Era ”Beneath the Frozen Sky”
  • Mortuus ”Torches”
  • Ghost ”Body And Blood”
  • Misþyrming ”Ísland, Steingelda Krummaskuð”
  • Anna von Hausswolff ”Red Sun”
  • Anaal Nathrakh ”Forging Towards the Sunset”
  • Alcest ”Faiseurs De Mondes”
  • Skogen ”Vinterriket”
  • Windhand ”Woodbine”
  • Craft ”I Want to Commit Murder”
  • Aoria ”A Slow Moving Storm”
  • Bloodbath ”Let the Stillborn Come to Me”
  • Grift ”Svältorna”
  • Taake ”Nordbundet”
  • Tribulation ”When the Sky Is Black With Devils”
  • Mogwai ”Party in the Dark”
  • Mgła ”Exercises in Futility VI”
  • Chelsea Wolfe ”The Warden”
  • Behemoth ”Ora Pro Nobis Lucifer”
  • Beverly Kills ”Fourteen”
  • Shining ”For The God Below”
  • Year Of The Goat ”Of Darkness”
  • Batushka ”Yekteniya III”
  • Myrkur ”Dybt I Skoven”
  • Watain ”Waters of Ain”
  • A Swarm Of The Sun ”These Depths Were Always Meant for Both of Us”

Martin Andersson är gitarrist i black metal-bandet Astrophobos.