Under flera år musiktwittrade jag på kontot @Synthlobbyn och gjorde ett försök att täcka in och diskutera allt som kunde tänkas rymmas inom genren elektronisk musik.
I dag känns själva termen närmast daterad, och ambitionen som en typ av avancerat självskadebeteende. Hela grejen med att göra tema-, topp- och årslistor blev lite för mycket ”all work and no play”. Så jag blev ”a dull girl”, och slutade plötsligt lista min musik. Så detta är en tillfällig comeback.
De första fem åren av perioden lyssnade jag ärligt talat på alldeles för mycket musik som ingen borde varken ha gjort eller släppt. Å andra sidan fick det mig att fundera på begreppet ”bra musik” och omvärdera min syn på vad det är. Bra musik kan vara tråkig och dålig musik rolig. Jag blev ofta i diskussioner i samband med mina musikpostningar tillrättavisad om genrer och ofta började samtalen handla om artisterna/bandens image (vem kunde ana den utvecklingen på Twitter?).
Lika ofta som black metal-band förväntas vilja bränna stavkyrkor och hånglar med Satan, förväntas hårdsynthband bestå av uniformsklädda germanofiler som hellre vill äga en stridsvagn än en husvagn.
Lusten till att prata offentligt om musik försvann successivt då allt blev ett slags ställningstagande kring rätt och fel, snarare än kring vad musiken väcker för känslor och betyder för den som lyssnar. Och med det minskade också mitt behov av att lyssna på ”allt” (och bara inom ”min egen” genre).
Jag gillade vid den tiden särskilt hård EBM, så kallad aggrotech/hellectro. Ju mer suspekt och brötigt, desto gladare blev jag. Särskilt pepp blev jag av höra på arga mexikanska små män med pandasminkade ögon när de väste otidigheter på spanska, engelska och tyska.
Men jag var också en stor fan av allt från futurepop till darkwave. Lite gammel-kraut och belgiska body-duos som populariserat talet 242 var förstås självklart. Det mesta gick an. Brittiska djuraffärspojkar med koner på huvudet, slovenska på skoj-nationalister som gjorde filmmusik till en finsk scififilm om nazisterna på baksidan av månen kunde förekomma.
Suspekt instrumentalmusik inspirerade av ritningar över ett postapokalyptiskt Karlstad blandades med mumlig art pop av hipstertjejer med ikonkomplex, dansgolvsfjäskig synthpop av tvålfagra britter och hissmusik för alla våningar ner till helvetet. Soundtrack till jordens undergång ena dagen och finstämd elektronisk naturlyrik av norska röksvampar den andra.
Jag stod lika gärna med 3D-glasögon på Skeppsholmen och tittade på velodromanimationer & överåriga tyska farbröder i självlysande lycradräkter, som jag dansade mig svettig till korstågs-EBM och svenska Star Trek-plojband på gothfestival i Leipzig.
Nu kan jag möjligen hävda att jag minsann såg Kite både i ett tält i Arvika och i ett gammalt slakthusområde med ölkladdigt golv innan de sålde ut Dramaten.
Så hur kom jag ut på andra sidan 10-talet efter att ha fäktat mig fram genom denna djungel av musikintryck? Inte så mycket klokare!
Vad hände med dubstep och häxhouse? Kan det vara så att Depeche Mode verkligen inte gjort en enda låt de senaste tio åren som känns ens vagt intressant? Hur slutade jag älska alla låtar som innehöll ord som blitzkrieg och mädchen in uniform och började lyssna på sydafrikansk electrohiphop och amerikansk sadcore med en lolita som sjunger om att titta på medan hennes pojkvän spelar videogames? Jag vet inte, men jag använder oftare order eklektisk än elektronisk när jag pratar om musik nu för tiden. Det mesta jag lyssnade på har inte åldrats med värdighet så det har jag förmodligen till stor del tvingat mig att glömma.
Av det som blev kvar till soundtracket för mitt tiotal går säkert det mesta att dansa, gråta, hångla, slåss och invadera länder till. Allt handlar om humör och personlighet snarare än om musikens uppviglande inverkan.
- Daft Punk, Pharrell Williams, Nile Rodgers ”Get Lucky”
- M83 ”Midnight City”
- Robyn ”Dancing On My Own”
- Crystal Castles, Robert Smith ”Not In Love (Radio Version)”
- IAMX ”I Come With Knives”
- Kite ”Wishful Summer Night”
- Covenant, Necro Facility ”Lightbringer”
- Owl Vision ”Doomster”
- Lissi Dancefloor Disaster ”Singing My Heart Out”
- Lana Del Rey ”National Anthem”
- ME THE TIGER ”Ambulance Disco Light”
- Ladytron ”Destroy Everything You Touch”
- Hurts ”Lights”
- Pet Shop Boys ”Vocal”
- Strangers ”Something New”
- Systraskap ”Wear it like you deserve it (Karin Park Remix)”
- Florence + The Machine ”Hunger”
- M83, Susanne Sundfør ”Oblivion”
- Kate Boy ”Northern Lights”
- Zola Jesus ”Hikikomori”
- Curxes ”Creatures”
- Vile Electrodes ”Empire of Wolves”
- Full Of Keys ”All the Roses”
- Henric de la Cour ”Chasing Dark”
- Psy’Aviah ”Ok”
- Rein ”(You Call It) Democracy”
- Die Antwoord ”Xp€n$IV $H1t”
- Spark! ”Ett Lejon I Dig”
- Hocico ”Bite me!”
- Faderhead ”Fistful of Fuck You”
Mia Frostvide är Synthlobbyn.
