Wizard rock enligt den gamla definitionen.
Ett snabbt svar till Pelles 1992-lista.
Och svaret är, märker jag när jag hör låtarna nu, att jag nog befann mig i en tid som var mycket långt borta från denna. Men det är ju det märkliga med sådana här listor – plötsligt känns det som om allt från då är inom räckhåll igen.
Lyssna på ett annat 92 i Spotify.
En lagom pretentiös söndagslista med fokus på Island.
Idag är det vårdagjämning! Betyder att från och med i morgon är dagarna längre än nätterna.
Jag har gjort en lista med musik som jag alltid blir sugen på när det är vår. Det är mycket möjligt att ingen annan förknippar just de här låtarna med våren, men det är hur som helst en lista med riktigt bra låtar.
Lyssna på listan – Vårkänslor.
Min absoluta favorit Dismantling Frank med Bonobo görs sig bäst i studioversionen som tyvärr inte finns på Spotify. Likaså saknar jag Bajofondos bästa låtar på Spotify.
En dag ska jag skriva en längre text om Joe Jackson och hur problematiskt det är att gilla en artist som hela tiden gör det så svårt för en att rikta det där omtycket mot honom. Kanske är det just det som lockar: det undanglidande, ja, själva problemet med att han i över 30 år ständigt gjort lite fel – lite fel ljud, lite fel produktioner, lite fel inställning till den kultur han lever i. Men samtidigt där bakom: en djupt egensinnig röst och en väldigt gripande låtskrivare, som fortfarande går sina egna vägar.
Cosmopolitan var den första singeln jag köpte med Joe Jackson. Den är fortfarande fantastisk. Och den innehåller fortfarande ett förfärligt saxsolo. Så klart.
Här är min Joe Jackson-lista för den som aldrig haft chansen att lyssna närmare. Eller för den som bara vill ha en annan vinkel än samlingsskivorna ger.
Någonstans därinne i varje låt finns saker som glimmar till och berör mig djupt: från den ungdomliga känslan av nyfikenhet på nya världar i Another World, den äldre mannens betraktelsen av samma upplevelser i Hell of a Town, 1980-talets ständigt närvarande krigsskräck (som formade oss som växte upp då så mycket) i Tango Atlantico, medelålderskrisen i Home Town, kreativitetstankarna i The Man Who Wrote Danny Boy, insikten att inget egentligen förändras i Awkward Age och minnena hur det kunde vara när man var yngre och hela världen låg öppen (fast det antagligen bara var en liten klubb i en liten stad) i Steppin’ Out.
I videon ovan är Joe Jackson fortfarande new wave. Vilket är övertygande hela vägen till det skrivna gitarrsolot som han har tvingat gitarristen att spela. Efter det är det nästan som han själv inser att han får ta i lite extra för att övertyga på nytt.
Dansmusik för dig som väljer bort Melodifestivalen.
Ikväll spelar Rickie Lee Jones i Malmö. Här kommer därför en Rickie-lista, för alla som inte har biljett, eller för den som vill peppa sig lite inför konserten.